I skuggan av muren

Reagan gjorde sitt mest kända inlägg i det kalla kriget 1987. I ett tal vid Brandenburger Tor i Berlin uppmanade han Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov att riva muren; tear down this wall. Att orden skänkte moralisk kraft till människor i hela östblocket är otvetydigt, men de satte knappast stopp för det kalla kriget. Det gjorde inte heller USA:s militära upprustning på 1980-talet eller beslutet att placera missiler i Västtyskland, även om dessa åtgärder påskyndande Sovjetunionens upplösning.

Det var inte en enda sak som befriade Europa från kommunismen. För varje nytt jubileum träder i stället bilden fram av en serie händelser som i ett slags dominoeffekt utmynnade i de underbara ögonblicken den 9 november 1989.

Där fanns påven Johannes Paulus II som genom sina besök i Polen välsignade den solidaritetsrörelse som till slut blev den polska regimen övermäktig. Där fanns reformerna i Ungern som bidrog till att tusentals östtyskar kunde ta sig över gränsen sommaren 1989 och snabba på DDR:s sammanbrott. Där fanns Michail Gorbatjov som liberaliserade Sovjetunionen och tillät den gradvisa söndringen av östblocket; en annan kommunistledare hade kunnat välja den kinesiska modellen och framkalla ett europeiskt svar på Himmelska fridens torg. Skotten hängde i luften under massdemonstrationerna i Leipzig en månad före murens fall, men våldet uteblev.

Bland dem som spelade en mindre smickrande roll under de avgörande månaderna fanns den franske presidenten Francois Mitterand och den brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Båda var motståndare till det tyska enandet och underskattade vilka historiska krafter som var i rörelse.

Ändå slumpade det sig så att Mitterands agerande paradoxalt nog påskyndande återföreningen mellan öst och väst. För att acceptera ett enat Tyskland krävde den franske presidenten att landet skulle ge upp sin nationella valuta och gå med på ett fördjupat europeiskt samarbete. Ett avtal skrevs senare under i den holländska staden Maastricht – vilket gav upphov till fördraget med samma namn – och resten är historia.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Lissabonfördraget, som utgör ett slags final på två decennier av successiv europeisk integration, förs i hamn samtidigt som vi uppmärksammar Berlinmurens fall.

Det är frestande att betrakta allt som skedde under och efter november 1989 som naturligt och logiskt, men i verkligheten var ingenting självklart eller på förhand givet. Murens fall var ett mirakel. De som växte upp efter kriget kunde knappast föreställa sig ett Europa som inte längre skulle plågas av sovjetisk ockupation och kommunism.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel gjorde ett minnesvärt uttalande i veckan när hon inför den amerikanska kongressen påminde om att hon som DDR-medborgare inte ens kunde drömma om att resa till USA. Den östtyska diktaturen avlyssnade, förföljde och kontrollerade sin befolkning med de mest perfida metoder.

Blotta tanken att Sovjetunionen skulle försvinna från kartan framstod som omöjlig. 1990 publicerade den kände amerikanske statsvetaren Joseph Nye boken ”Bound to Lead” i vilken han hävdade att Sovjet skulle gå in i 2000-talet ”ungefär lika starkt och rikt som det är nu”. Ett år senare var landet historia.

Många missbedömde den folkliga resningen och dess långsiktiga verkan. Den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl utlovade ”blomstrande landskap” i den östra delen av landet. Efter återföreningen pumpade därför politikerna i Bonn in enorma summor i det gamla till DDR, som var i akut behov av renovering. Pengarna gick till att finansiera jobb, infrastruktur, pensioner, utbildning och bostäder. Men stimulanspolitiken gick inte till botten med de grundläggande systemfelen utan drev på inflationen. Det tvingade fram räntehöjningar i Tyskland, vilket 1992 utlöste en allvarlig valutakris i resten av Europa.

Några blomstrande landskap blev det inte heller. I själva verket har den tyska ekonomiska utvecklingen lämnat det mesta att önska. Skillnaderna mellan öst och väst är fortfarande betydande, inte bara i levnadsstandard utan också i värderingar och mentalitet.

Hela det gamla östblocket är märkt av åren med kommunism. Systemet frätte på tilliten mellan medborgare och förtroendet för institutioner. Så närdes korruption, mellanmänsklig misstro och intolerans mot minoriteter; en farlig jordmån för främlingsfientliga och populistiska partier.

Det kommunistiska experimentet visade hur snabbt det går att rasera till synes stabila institutioner, medan det tar flera generationer att återuppbygga det som varit.
De som nu studerar Europas moderna historia är i många fall födda efter 1989. Det är inte ens säkert att deras barnbarn får leva i ett Europa där skillnaderna mellan öst och väst hunnit återställas.

Vi betalar ännu det ekonomiska och humanitära priset för murens tillkomst. Det förblir kommunismens bestående verkan på vår del av världen att vi fortsätter att bära den kostnaden under lång tid framöver.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut