Bloggdebatten
"Sällan eller aldrig framförs kritik i sak"
Publicerat 2009-07-08 14:29
Den som betvivlar könsmaktsordningen kan bara gå in på vilken ledarredaktion som helst och titta på vilken typ av brev de manliga skribenterna får och vilken typ de kvinnliga får. Tilltal, tonfall och grund för kritiken skiljer sig åt.
I det stora inflödet rör det sig för min del om få mejl, några procent bara i en för övrigt konstruktiv, ömsom kritisk, ömsom berömmande brevskörd. Men så var det alltså de andra.
Den verklige patriarken, ofta en äldre man med akademisk titel (som han förstås använder när han undertecknar brevet även om det är irrelevant för sammanhanget) är så förmer än lilla jag att han ofta skriver till chefredaktören och bara cc:ar sina förklenande omdömen till mig. Patriarken brukar då skriva att det är en tragedi att en sådan dum och okunnig varelse som jag bereds utrymme i tidningen. Han frågar om DN inte längre håller sig med något slags kvalitetskrav eftersom så undermåliga alster som mina publiceras. Sällan eller aldrig framförs kritik i sak. Han berättar alltså aldrig vad det är som är så dumt, okunnigt och undermåligt. Bara att jag är det.
Sedan har vi de som framför kritik men som alltid gör en koppling till min person. När jag till exempel skrev en text om tidig dagisstart kom ett brev från en man som skrev att min artikel ”luktade dåligt samvete lång väg”. (Lite kul eftersom ingen på mitt barns dagis börjat så sent som hon. Vi var hemma mer än ett extra år.)
En annan sak som slagit mig är att hur jag som tidigare kunde sägas vara för ung för att förstå helt plötsligt blivit för gammal. Vad hände med perioden däremellan – den när även en kvinna förtjänar att tas på allvar? Den tog liksom slut innan den börjat.
Kvinnliga skribenter, särskilt de som har mage att ha åsikter, tyck så finna sig att vara för unga, för gamla, för snygga, för fula, för dumma, för arroganta eller för självsäkra för att bevärdigas med en diskussion i sak.
Det jag inte begriper är när de män – som det nästan alltid är – som använder detta tilltal ska inse hur allt faller tillbaka på dem själv. Att breven säger mer om dem själva än om min text.
Undermålig, sa du. Den som sa´t han va´t.
Hanne Kjöller
Visar 1-10 av 135. Per sida:
Ytterligare ett sätt att förminska någon som meddelar en kunskap är att kalla det för tyckande. J fortsätter förtrycket.
peter, 13:49, 13 juli 2009. Anmäl
Klarsynt krönika! Säga vad man vill, du vågar onekligen tycka det du tycker.
J, 20:20, 12 juli 2009. Anmäl
Pia du har rätt. Även vi kvinnor ger andra kvinnor mindre respekt. Men, det finns också i kvinnors fostran att man inte ska förhäva sig, alltså inte uttala sig som om man visste, för det kan betraktas som manhaftigt. Men i bloggvärlden kan man ta sig ett manligt namn, det ger andra kommentarer ; )
peter, 18:20, 11 juli 2009. Anmäl
Och givetvis måste alla kvinnliga skribenter få samma respons som du?
Lisa, 14:49, 11 juli 2009. Anmäl
Det finns någon slags undermedveten respekt för mäns åsikter och kunnande. Det tycks hålla högre kvalité och märks mer än kvinnors. Tror det är någonting inbyggt i kulturen, indoktrinerat från födseln. Vi kvinnor måste våga och lita på våra egna tankar och åsikter. Män har ett sätt att framföra saker som inger respekt och ofta tycks mer intelligent. Är det meningen att vi måste prata som män för att få respekt?
Pia, 14:46, 11 juli 2009. Anmäl
Det här handlar inte om Hanne K, det handlar om hur kvinnor bemöts, och det gäller inte bara journalister utan alla. Det handlar inte heller om att kvinnor tolkar kritiken som personlig när den inte är det. Detta är ju redan dokumenterat och Hanne bekräftar bara att det även gäller henne och hennes kollegor.
p, 12:40, 11 juli 2009. Anmäl
"Den som sa´t han va´t." är ett uttryck som används av barn i småskolorna att slå ifrån sig kritik. Det är knappast passande för en vuxen(?) skribent att använda det för att ignorera kritik.
Genrellt verkar kvinnor ta kritik mot ämbetet som om det vore kritik på personen. Om jag inte gillar ditt arbete har inget som helst med att göra med vad jag tycker om dig som person. Men tyvärr verkar de flesta kvinnor uppfatta det så.
Per, 07:58, 11 juli 2009. Anmäl
"I det stora inflödet rör det sig för min del om få mejl, några procent bara i en för övrigt konstruktiv, ömsom kritisk, ömsom berömmande brevskörd", skriver Hanne Kjöller. Några få procent alltså, och så har hon mage att åberopa denna lilla (om än irriterande) minoritet (som "nästan alltid" är män) som bevis för "könsmaktsordningen".
Är inte det att dra alla av ett kön över en kam, baserat på några få puckons illdåd, vad man gärna kallar för "sexism"?
Skitstövlar finns, av båda könen; det gör varken män eller kvinnor till skitstövlar en masse.
JacobM, 17:10, 10 juli 2009. Anmäl
Ett antal priviligierade personer (som Gynning, Birro, Schulman och Kjöller själv) beklagar sig över att andra vågar mopsa upp sig och säger emot dem och deras åsikter.
Men vem lyssnar på alla de som inte är lika priviligierade? Vem låter alla dessa komma till tals? Inte är det Kjöller, Gynning, Birro och Schulman. De lever nämligen i sin egen lilla gynnade värld, där de i inlägg efter inlägg själva spyr ut sitt förakt över vanligt folk (som t.ex. vita hetrosexuella män!) och alla de som inte tillhör någon de politiskt korrekta grupperna i samhället.
Ärligt talat Kjöller - du förtjänar inget annat än förakt! Som man behandlar andra blir man nämligen själv behandlad!
Svar till Den Väldige: Precis, rubriken lyder "Sällan eller aldrig framförs kritik i sak". Du påstår att det är lögn, baserat på att du kritiserat sakligt. Hanne har aldrig sagt att det aldrig förekommer sakliga argument, bara att det SÄLLAN gör det. Men ordet sällan kanske är något som förekommit dig under din livsstid? Min uppfattning av dig är att du inte tänker särskilt länge innan du skriver. MVH Linda
Linda, 12:29, 10 juli 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
