Tempen stiger
Publicerat 2007-12-02 00:20
DN Teman i artikeln
Bali förlorade halva sin oskuld efter terrorbomben 2002, och i morgon är det slut med andra halvan. Världen samlas för att diskutera klimatförändringarna med turistparadiset som symboliskt epicentrum - resmål för långfärder med flyg, beläget mitt i ett Indonesien som är världsledande när det gäller skogsskövling.
På Bali är det uppenbart att mänskligheten sitter i samma båt. Utvecklingsländer går hårt fram med naturen för att besegra fattigdomen. Industriländer har en livsstil som fortfarande bygger på billiga fossila bränslen.
På ett par hundra år har jordens temperatur ökat med 0,7 grader. Överväldigande vetenskapliga bevis talar för att utsläpp av växthusgaser och varmare väder hänger ihop. Men, som FN-organet UNDP konstaterar i sin färska årsrapport: "Klimatforskning handlar om sannolikheter och risker, inte om visshet."
Detta är vad vi vet:
Varje år bidrar mänskliga aktiviteter till att 30 miljarder ton koldioxid tillförs atmosfären, främst genom förbränning av kol och olja men också genom exploatering av naturliga fällor för växthusgaser som skogar och träsk. Ungefär hälften av våra utsläpp absorberas medan resten ackumuleras i atmosfären.
Före industrialismens genombrott var CO2-koncentrationen i luften 270 ppm, delar per miljon, men har nu gått upp till 380. Den senare siffran överstiger 650 000 års naturliga variationer,
Den genomsnittlige västeuropéns fotavtryck är 12 ton koldioxid om året medan nordamerikaner ligger nästan dubbelt så högt. I andra änden av skalan finns etiopiern med 0,1 ton. Den tvivelaktiga medaljstriden på nationsnivå står mellan USA, Kina och Indonesien.
Bara 2006 ökade Kina sina utsläpp med åtta procent, eller 450 miljoner ton. Det är lika mycket som hela Storbritannien släpper ut under ett år.
De gaser som ligger bakom dagens uppvärmning har funnits i atmosfären i decennier, till och med sekler. Den rika delen av världen svarar för hälften av nuvarande utsläpp, men 80 procent av de historiska.
Eftersom jordklotet inte upplevt något liknande på hundratusentals år är det ingen som har facit när det gäller klimatologiska och ekologiska effekter. Försiktighetsprincipen talar för att vi bör lyssna på forskarna - som rekommenderar världsmedborgaren att minska sitt årliga utsläpp från fyra till ett ton - men ekvationen är minst sagt komplicerad.
Det finns fler hot än klimatförändringarna. Fattigdom är det värsta för enskilda människor, och i viss mån går vägen ur fattigdomen via energi från fossila bränslen.
Det är politiskt och moraliskt svårsålt att kineser skulle avstå från det välstånd som vi tar för givet. Överföring av grön teknik kan bli en hörnpelare i uppgörelsen på Bali, men Kina kommer inte att avstå från kolkraft och bilar.
Ansvaret vilar i första hand på de redan utvecklade länderna. Kostnaden för att stabilisera utsläppen har beräknats till en tiondel av kostnaden för att köra på som förut, men ingen vet ju säkert hur proportionerna ser ut.
Det speciella med klimathotet är att varken politiken, diplomatin eller marknaden räcker för att möta det. Att dirigera fram lösningarna på politisk väg låter sig knappast göras. All praktisk erfarenhet visar att planekonomi betyder katastrof för både människor och miljö.
Marknadsekonomin är bra på teknikutveckling, resursutnyttjande och tillfredsställelse av kunderna, men har inga automatiska mekanismer för att hantera externa kostnader. När stater subventionerar bensin och bygger kolkraftverk som om det knappt fanns någon morgondag är det inte ett misslyckande för marknaden, utan för politikerna. Det är deras uppgift att baka in dolda miljökostnader i priset, via beskattning.
Det verkliga marknadsproblemet är att priser sjunker med efterfrågan. Om du avstår från en flygresa blir den billigare för någon annan. Om halva världen avvecklar sitt oljeberoende behöver den andra halvan bara betala 50 dollar fatet i stället för 100, och har därmed råd med dubbelt så mycket.
Diplomatins begränsning beror på ländernas olika utvecklingsnivå. En diplomat arbetar per definition på uppdrag av sitt lands medborgare, och i deras intresse ligger att få ner alla andras utsläpp så mycket som möjligt. I en värld där människor var lika rika skulle diplomatin ha en chans, men det är tyvärr inte vår värld.
Mötesdeltagarna på Bali ska diskutera vad som händer när Kyotoprotokollet löper ut 2012. Avtalet måste få en efterföljare, men ännu viktigare är att komma till skott om tekniskt bistånd, smarta lösningar och gröna skatter.
UNDP pekar ut fem områden där klimatförändringarna hotar att bromsa utvecklingen: matproduktion, vattenförsörjning, stigande havsnivå, pressade ekosystem och mänskliga hälsoförluster. Fattigt folk får som vanligt ta första smällen, men i förlängningen är problemet gemensamt.
Niklas Ekdal
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
