Två hundra år av ensamhet
Publicerat 2008-04-06 00:20
Snart 20 år efter Berlinmurens fall är en majoritet av svenska folket fortfarande motståndare till Natomedlemskap. Knappt en tredjedel av väljarna säger ja, mer än hälften säger nej.
Om man ser till vad som hänt i verkligheten är det svårt att förstå denna inställning. Svensk militär är mera Natoanpassad än många Natoländers. Sverige är beroende av Nato för sin säkerhet och deltar i Natos försök att stabilisera Afghanistan. Det enda vi tackar nej till är inflytandet.
Om man ser till Sveriges unika historia blir opinionen mera begriplig. Isoleringen har ju beskrivits som den trivsammaste av världar:
En fredlig politik som i 200 år besparat Sverige från krig och gett oss positionen som fredsmäklare och globalt samvete. Anpassningen under andra världskriget var kanske lite solkig, men höll oss i alla fall utanför konflikten. Efter 1945 spelade Sverige rollen som neutral buffert mellan supermaktsblocken, samtidigt som vi betalade tillbaka en moralisk skuld med bistånd och flyktingmottagning.
Mot bakgrund av den beskrivningen är det inte konstigt att alliansfriheten är populär och Nato synonymt med militarism och tråkigheter. Men bilden är lika falsk som en fotostatkopierad hundralapp. Allt vi fick lära oss om neutralitetspolitiken var upp och ner.
Andra världskriget blev i första hand en kraftmätning mellan två skurkstater: Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Finland tvingades in på den förstnämnda sidan, Norge på den sistnämnda. Sverige hade ingen anledning att ta parti för något av dessa två alternativ. Så långt var alliansfriheten moraliskt försvarlig, problemen låg snarare i avstegen från den, i eftergifterna åt Hitler.
Det är efter 1945 som det blir riktigt konstigt, tvärtemot vad vi fått lära oss. Moraliskt var det absurt med neutralitet mellan demokratierna i väst och diktaturerna i öst. Det gynnade knappast Sveriges säkerhet heller, eftersom Moskva (till skillnad från svenska folket) visste att hangarfartyget "Götaland" var förberett för att ta emot amerikansk hjälp.
Vi hade aldrig kunnat stå utanför ett tredje världskrig som vi stod utanför de två första. Den enda poängen med neutralitetspolitiken 1945-1991 var att den, kanske, lättade det sovjetiska trycket på Finland. En högst osjälvisk och diffus fördel.
Efter Berlinmurens fall har neutralitetspolitiken om möjligt blivit ännu konstigare. Redan 1990 konstaterade den socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson att Sverige inte var neutralt när Irak invaderade Kuwait, utan att vi stod på FN:s sida. Synd bara att regeringen inte drog de logiska slutsatserna av den förändringen, av att det inte längre fanns några konkurrerande maktblock, ideologier eller fenomen att vara opartisk emellan.
Alla civiliserade länder är ju, eller borde vara, motståndare till anarki, terrorism, miljökatastrofer, humanitära kriser, gränsöverskridande kriminalitet, massförstörelsevapen på drift och nationella sammanbrott.
När Sverige gick med i EU 1995 och Nato förändrades från en militärallians med udden mot Ryssland till en organisation för gemensam säkerhet, då försvann den sista skuggan av motiv att vara alliansfri.
Just när Natoländerna samlades till ett historiskt toppmöte i Bukarest i veckan kom den svenske folkrättsprofessorn Ove Bring ut med en tung bok: "Neutralitetens uppgång och fall" (Atlantis). Medan president George W Bush grälade med fransmän och tyskar om huruvida Ukraina ska släppas in i gemenskapen, konstaterade Ove Bring att den svenska alliansfriheten är överspelad:
"Neutraliteten har tappat mark som företeelse och strategi i världspolitiken. I de flesta fall saknar den relevans. Även alliansfriheten börjar sakna strategiskt innehåll i en värld där nya samarbetsformer ständigt utvecklas för att möta nya hot."
En märklig paradox. Samtidigt som det svenska solospelet blivit mer och mer poänglöst har en klyfta öppnat sig mellan USA och Europa, främst symboliserad av det olycksaliga Irakkriget.
Kontroverserna och slagorden gör det svårt att se klart på grundfrågan. USA kan kritiseras för mycket, men vid närmare eftertanke stärker sådan kritik bara argumentet för mogna, demokratiska länder - som Sverige - att vara med och höja sin röst kring Natobordet. Att fullt medlemskap skulle stärka vår säkerhet och minska våra militärutgifter är en bonus.
Efter 1812 var det ett genidrag av Karl XIV Johan att lyfta Sverige över den europeiska stormaktskonkurrens som kostat landet så mycket blod på 1600- och 1700-talet. Tvåhundra år senare är det dags att kliva ner på jorden igen. Vi kommer då att upptäcka att Napoleon och Alexander I har dött och ersatts av andra problem.
Niklas Ekdal
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
