Uppsala tur o retur

Det kan inte ha varit någon lätt resa Göran Hägglund gav sig ut på i går morse. Med sämre opinionssiffror än på mycket länge - 3,4 procent - reste han mot ett Uppsala där partivänner utifrån landet väntade. I viss mån säkert för att ta tillfället i akt och förklara varför kristdemokraterna under inga omständigheter kan gå med på att öppna äktenskapet för par av samma kön. Frågan har egentligen ingen plats på kommundagarna. Men den berör så till den grad att den är svår att undvika. Åtskilliga kristdemokrater menar att det är viktigare att partiet inte viker sig än att regeringen inte spricker (Expressen 24/1).

Synpunkten är besynnerlig. Könsneutrala äktenskap kommer att bli verklighet oavsett vilken fot kristdemokraterna står på. En överväldigande riksdagsmajoritet kommer att se till att det blir en förändring. Det kristdemokraterna kan göra är alltså att spräcka en regering för en fråga som i praktiken redan är avgjord.

Detta är egentligen inte en strid om politik. Det är en strid om ord eftersom kristdemokraterna numera accepterat att också homosexuella par ingår ett slags partnerskap med juridisk inramning. Så länge det inte kallas äktenskap.

Man kan naturligtvis fråga sig varför ordstriden tycks lika viktig hos motparten. Varför statsminister Fredrik Reinfeldt låst sig vid äktenskapsdefinitionen. Men nu har han det. Och någon annan väg ut än en proposition finns inte.

Det vet naturligtvis Göran Hägglund. Men det gör naturligtvis inte uppgiften att tillfredsställa två motstridiga viljor lättare. Tolkningen av partiledare Hägglunds tal vid kommundagarna lär vara lika spretiga som uppfattningarna i frågan. De som anser att kristdemokraterna ska lämna regeringssamarbetet om partiet körs över lär fästa stor vikt vid de fyra sista meningarna i Hägglunds korta passus om äktenskapsdebatten. Det där han säger att äktenskapet ska bevaras i sin nuvarande form. Och att "Det är den kristdemokratiska politiken i denna fråga. Våra värderingar ligger fast. Vår politik är tydlig."

Andra kommer att lägga större vikt vid avsnittet om regeringssamarbetet: "Alliansen har gått till val på att lösa politiska problem gemensamt. Och vi har hanterat och kommer att hantera ett antal svåra frågor. Detta är en av dem. Och jag är förvissad om att vi kommer att kunna hitta en lösning även i den här frågan."

Den folkpartistiska riksdagsledamoten Barbro Westerholm föreslår på DN Debatt (24/1) ett system där statsråd i så kallade samvetsfrågor kan reservera sig i stället för att - som i dag - hålla regeringen kollektivt ansvarig för alla beslut. Men det är att krångla till det. Åtskilliga statsråd hade helst sluppit se den förändring av fastighetsskatten som kristdemokraterna drev igenom. Men inte hotade de med att lämna regeringssamarbetet för det. De svalde och gick vidare.

Ingen förväntar sig att Göran Hägglund ska tala sig varm för en könsneutral äktenskapsbalk. Ingen förväntar sig att han ska säga att han hade fel tidigare men att han ändrat sig nu. Dagens politiska verklighet erbjuder de kristdemokratiska statsråden ett slags informell reservation. Något mer behövs inte.

Det är osannolikt att Göran Hägglund skulle göra kabinettsfråga av en semantisk tvist. Skulle partiet verkligen pressa på är det troligare att den realpolitiskt mogne - och ofta modige - Hägglund skulle ställa sin plats i partiet till förfogande. Och lämna över ordförandeklubban till någon av de mer sekteristiska.

Det är ett högt spel kristdemokraterna spelar. I förlängningen handlar det inte bara om den här regeringen utan i ännu högre grad om kommande. För om alliansregeringen inte kan hålla ihop ens efter att partiledarna demonstrerat badtunnor och turats om att ha pyjamasparty hos varandra och om det som fäller den är en symbolfråga, då lär det dröja innan väljarna ger dem förtroende igen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut