Var är alliansen?

För ett år sedan fylldes Almedalen varje kväll av ett hundratal ungdomar med orangefärgade t-tröjor. De var utskickade av de borgerliga ungdomsförbunden i ett unikt samarbete. För första gången i en svensk valrörelse åkte Muf, Luf, Cuf och Kdu på gemensam kampanj.

Under årets politikervecka i Visby syns inga aktivister från alliansen. Över huvud taget märks ingen offentlig samverkan mellan de fyra regeringspartierna. Presskonferenser, tal och seminarier hålls i respektive partis regi. I onsdags var det folkpartiet som lade ut texten, tidigare i veckan gjorde kristdemokraterna och centern samma sak. I dag är det moderaternas tur.

Valårets enhet, som gång på gång manifesterades i alliansutspel, känns avlägsen. Regeringen har i stället fått uppmärksamhet för den interna splittringen i synen på bränslepris och storregioner.

Ena dagen lovar miljöminister Andreas Carlgren (c) höjda bensinskatter, andra dagen säger socialminister Göran Hägglund (kd) motsatsen. Ena stunden välkomnar kommunminister Mats Odell (kd) ansvarskommitténs idéer om nya regioner, andra stunden avfärdar partisekreteraren Per Schlingmann (m) samma tanke.

Ingen begär att de fyra partierna ska vara överens om allt. Åsiktsskillnader inom en opposition eller ett regeringsblock är naturliga. Men det är obegripligt att alliansen inte ser till att vårda det förtroendekapital som man ägnat flera år till att bygga upp.

Vad hade det kostat för partierna att åtminstone en gång uppträda under alliansflagg? Hur mycket tid hade behövt läggas på att planera ett gemensamt evenemang?

Svaret är naturligtvis att det inte hade krävts stora ansträngningar. Det leder i sin tur till slutsatsen att Ulrica Schenström och de andra pr-strategerna i regeringskansliet medvetet valt att inte profilera alliansen i Visby. Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson har bekräftat att så är fallet. "Allians för Sverige finns varje dag i kraft av samarbetet i regering, riksdag och runt om i kommuner och landsting", skriver Henriksson på sin privata blogg.

Så tillbakalutat kan bara den som tar väljarnas stöd för givet resonera.

Två saker mer än något annat bidrog till maktväxlingen förra hösten.

För det första ville väljarna se ett byte på statsministerposten. Göran Persson symboliserade den sönderregerade Makten. Han blev ett sänke för socialdemokraterna, efter tio år i Rosenbad.

För det andra framstod de borgerliga som mer enade och samkörda än någon gång tidigare. Alliansen blev ett positivt laddat begrepp. Splittringsargumentet kunde inte längre anföras mot de borgerliga utan blev ett slagträ mot de rödgröna.

Fredrik Reinfeldt hade aldrig blivit statsminister utan alliansen. Hans moderater behövde de andra partiernas samarbetsvilja och trovärdighet i välfärdsfrågor för att åstadkomma ett regeringsskifte. Och Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund behövde de nya moderaterna för att locka över socialdemokratiska väljare.

Det är därför en grov politisk felbedömning att inte vårda och utveckla allianssamarbetet. Det uttrycker en nonchalant och lättsinnig attityd, som väljarna förr eller senare kommer att straffa.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut