RESTAURANG HORNSTULL PÅ Högalidsgatan, för stans alla fotbollsintresserade italofiler mest känd som ”Café dello sport”-gatan, smygöppnade i maj. Bara för att stänga för sommaren några veckor senare. I början av augusti slog portarna upp på rikigt. Fortfarande med nystartskänsla; kuddarna är osuttna, menyn kopierad på vanligt skrivarpapper. Det ska med en gång sägas att emfasen på Hornstull, som drivs av cateringfirman Addfood, ligger på maten. Men det finns även en bar. Och i de här kvarteren är det tillräckligt för att väcka Barkommissionens intresse. Med tanke på kundunderlaget i området, stans singeltätaste, är det helt orimligt att Street och Judit & Bertil är de enda seriösa alternativen för ett glas.
HORNSTULL ÄR HEJIGT på etablerat Hornstullmanér. Drinkarna är rubricerade ”Drinken”, och heter sedan rekoredovisande saker som ”Rabarbern och bubblet”, ”Melonen och gurkan” och ”Drajan och myntan”. Väggarna är schablonmålade med svarta katter och en klädhängare där det vilar en hatt och, som en påminnelse om att det här är käcksöder och ingen annanstans, en behå. Stämningen är avslappnad på ett sätt som gör att när ingen personal har synts till på ett par minuter hämtar man självklart en karaff vatten och glas från ett sideboard och förser sig själv. Drinkarna (4 cl för 98 kr) är det inte så mycket bevänt med. Codorníun i rabarberbellinin (”Rabarbern och bubblet”) förmår inte möta den stora mängden rabarberpuré. Myntamartinin smakar nagellack. ”Melonen och gurkan” är bästa träffen, lätt och somrig.
Restaurang Hornstull behöver inte bara slipa, utan hyvla av, drinkarna och presentationen för att bli en bar man vill hänga på. Då är läget å andra sidan gjutet i guld.