Vin, det njuts väl bäst av ett gäng sobert klädda herrar och damer som vickar och vänder på kupan. Sniffar och sörplar?

Nej, inte enligt den amerikanske vinmakaren Charles Smith. Han tänker på boulespelare som pausar under en platan, på vinarbetare som sitter och surrar på bodegan efter dagens slit, på skandinaver som med tända ljus blir fulla som vikingar i väntan på vinterns slut. Och på rock’n’roll.

– Tänk dig ett band som efter ett gig vrider svetten ur kläderna och säger: ”Vi gav allt. Vi är kanske inte bäst i världen, men vi gav allt.” Det för­söker jag göra med vinerna, säger Charles Smith.

Ett övergivet O-baren på Sturehof väntar på kvällens gäster och vin­provningen med Charles Smith. Innan dess ska han även hinna med en provning på vinrestaurangen 19 Glas. När han gör entré i svart t-shirt och småkrullig Robert Plant-page ser han ut som den gamla rockstjärnan som på karriärens höst fått skala ner till de små scenerna, knappast den genomsnittlige vinbonden.

– Jag vill att mina viner ska kännas som första ackorden på Led Zeppelins ”Black dog”: ”Hey hey mama said the way you move, gonna make you sweat, gonna make you groove.” Fuckin’ brilliant! Jag vet efter några sekunder att resten blir en fantastisk upplevelse. Den där omedelbara känslan. Det är den jag försöker skapa med mina
viner. Yeah! Bam, that’s it!

Det finns skäl till att Charles Smiths viner heter ”Boom boom” ”Skull” och ”Kung Fu Girl” och att etiketterna har ett formspråk från 80-talets rock­affischer. Vinetiketterna ropar snarare Jack Daniel’s än ett högklassigt vin
odlat i staten Washington, strax norr om Kalifornien. Till skillnad från många av de amerikanska konkurrenterna är Smiths viner rena, balanserade och flörtar öppet med den gamla europeiska vinvärlden.

I början av 80-talet blev Smith kär i en danska och flyttade med henne till Köpenhamn. I bagaget hade han erfarenhet som sommelier på fina restauranger i Kaliforniens vin­distrikt. Så snart jobbade han i bar. Han bokade band som Ramones, Blondie och Talking Heads, och när barjobbet tog slut övergick han till att bli manager för danska rockband.

Det var en ände på den danska kärleks­historien också och Charles Smith hamnade i Kalifornien igen. Där fick en gammal dröm om att göra eget vin ny fart. En polare från förr med en stor vingård i Napa Valley lånade honom en skörd druvor att göra vin av med orden: ”Du kan betala när vinet är klart.”

– Det var verkligen svårt i början. Jag är helt självlärd, har aldrig gått några kurser eller skolor. Men jag visste mycket om vin.

Charles Smith säger att hans taktik var att supa Europas vinmakare under bordet.

– Jag bodde så länge i Danmark och blev en inofficiell viking. Danskar kan dricka mycket, jag dricker mycket mer än amerikaner, fransmän kan knappt dricka och italienare kan inte dricka alls. Så jag besökte andra vinmakare och vi drack tillsammans. De trodde att vi festade, men jag ställde frågor och antecknade här inne, säger han och knackar på pannan.

– Tänk dig att du äter tusentals pizzor och samtidigt snackar med dem som gör dem. En dag blir du tvungen att göra en själv. Hur pass bra pizza tror du man kan göra då?

En ganska bra pizza?
– Just det! Som tur var blev det bra från början. Otroligt men sant. Jag har aldrig gjort ett vin som inte blivit en succé. Mitt första vin fick en helsida i ett av USA:s största vinmagasin.

Charles Smith kallar sin vingård ganska liten. På omkring 250 hektar producerar han årligen 2,5 miljoner flaskor vin. Han sköter gården själv med hjälp av en assistent. Han är hemma under hösten när druvorna skördas, men en stor del av året är han ute i världen som stjärnan i sin egen vincirkus.

– Jag trodde turnerandet var slut, men livet som vinmakare är ännu hårdare. Nu måste jag fixa allt själv. Som stjärnan och managern i en och samma person. Inte ens min hund känner igen mig när jag kommer hem.

2009 utsågs han till Årets vinmakare i USA. Kanske inte främst för inne­hållet, utan för hans sätt att ge dem en image som anstår en rockstjärna.

– När jag skulle sälja mitt första vin tog jag allt jag lärt om pr och hur man paketerar en produkt från rock­branschen.

Där kan hans vinfans givetvis även köpa t-shirtar med etiketternas motiv på.

Hur mycket handlar dina viner om kvalitet och hur mycket är attityd?
– I början var det mer attityd. Jag var något nytt i vinvärlden. Inte för att jag fuskade, men då var min entusiasm större och min kunskap mindre. Nu är allt på plats.

Vin odlas på alltfler håll i världen. När producenterna blir fler gäller det att synas. Charles Smith har hittat sin nisch. Och han är övertygad om att image­skapandet av vin blir allt viktigare. Men precis som de nyskapande banden följs av en svans av kopior, kommer många vinmakare gå vilse på vägen.

– Jag tror att det viktigaste är att man är sig själv, att man är sann mot sig själv. Jag gör vin för folk att dricka. Hur kan jag ta dem ett steg bortom vad de förväntar sig? Överraska dem?

Ni hör. En rockstjärna i en vinbondes kropp.

– I USA finns det fullt av viner som skriker ”se på mig, se på mig”, men det finns ingen historia bakom. Det är bara något skapat. Ett skämt och det försvinner efter ett år. Vin är en kultur för unga, 20–35 år gamla. Det är de unga som går på barer och det är de som skapar trender i viner, precis som musikrörelser alltid skapas av unga. Det finns inte en enda musikstil som skapats av 50-åringar. All utveckling drivs framåt av unga människor.

På 90-talet förverkligade rocksångare och filmskådespelare sina drömmar om egna krogar. Nu för
tiden ska de ha en egen vingård, som Johnny Depp, Gérard Depardieu eller Sting. Eller åtminstone en egen etikett som Kiss, Paris Hilton, Elvis Presley eller Motörhead.

– Jag tycker att det är skit. Det är en sak om de verkligen är intresserade av vin, men att bara sätta sitt namn på det för att det säljer det är bullshit. Jag älskar Motörhead, men jag tvivlar på att Lemmy verkligen kan vin. Band som kastar sitt namn på ett vin tar så mycket från vinet och tar så mycket från sin egen integritet.

Med Maynard James Keena, sångare i hårdrockbandet Tool, är det en annan sak i Charles Smiths ögon. Han sköter sin egen vingård i Arizona. Han är äkta.

Men om Madonna kom och ville sätta sitt namn på ett av dina viner?

Svår fråga. Vår vinbonde är tyst en stund.

– Vi skulle ha ett långt snack. Skulle hon verkligen vilja lägga sin kraft i det och vara med i processen så kanske.

Man skulle kunna vänta sig att han gjorde tummen ner för den gamla världens konservativa vinmakartradition och de franska slottens sobra men inte särskilt fantasifulla sätt att paketera sina dyra droppar. Men nej.

– Hemma i Washington är mitt vin en tia på en skala mellan ett och tio. Det finns ingen som gör bättre vin där. Men här är det en femma. Jag älskar den gamla världens vinkultur. Därifrån tar jag min inspiration. Jag har en fot i den gamla världen och en i den nya och kombinerar dem. Jag har en bild av mig själv som en av de där gamla grå­håriga vinodlarna i Frankrike eller Italien som sitter med min käpp vid grinden till mina ägor och pekar med den när en snygg tjej går förbi. Som dricker vin med de andra gamla vinmakargubbarna. Awesome.