På ekonomisidorna beskrivs utvecklingen på börsen ibland med brutalt lingo. ”Slakt” av enskilda aktier är inte ovanligt, till och med ”blodbad” förekommer om ett bolag störtdyker. Vissa analyser är mer välformulerade än andra; Facebookaktiens marknadsvärdering beskrevs av en amerikansk börsbloggare som någonting mittemellan ”det rasande optimistiska och det kliniskt galna”. Ibland är språket bara målande, fyllt av metaforer om ”rally” eller ”skakiga resor”.
Språkvalet är ett försök att beskriva en rätt torr, om än inte ospännande, företeelse där rivaliteten om placerarnas gunst och slantar är just brutal.
Lika skolgårdstuff är konkurrensen om Stockholms kroggäster. Varje ställe, från minsta sylta till flådigaste etablissemang, nagelfars och får sin dom. Efter en tid av glamorös hajp börjar de krogvana uteätarna smaka på tuggorna, och passar gaffeln inte gommen är fallet ett faktum. Och märk väl: matställen är också aktiebolag; varje restaurang måste ha en bärande affärsidé. Saknas den, faller platsen snart i osentimental glömska.
Här någonstans kommer vi in på Åberg Nilsson. Sedan hösten 2011 huserar denna restaurang i den lägenhetsliknande lokalen invid Odenplan, där tidigare Alex vinbar och en rad slätstrukna asiatiska hak har bott.
Åberg Nilsson är en kvarterskrog, med städad, fullständigt ofarlig image. Inredningen är diskret, för att inte säga ängslig, med moderna, raka möbler och transparenta draperier i sobra färger (beige, brun, fyra nyanser av vitt), och många, många tända ljus. Fanns inte bestick på borden kunde det vara väntrummet till något … yogiskt.
Vid KK:s besök är också gästerna (ta det inte personligt nu, detta är en generell beskrivning) ganska beigea. Något par, några äldre damer på tjejträff. Detta är inte en plats för rajtantajtan. Hela stället är, kort sagt, blekt.
Den lilla menyn bjuder inte heller på vare sig experimentella sensationer eller konsekvent linje. Maten är dock genomgående aptitligt presenterad, en del också påtagligt vällagat. Så har en inledande, delikat hummersoppa (125 kr) fin balans mellan hummersmak och grädde. Mitt i tallriken står en liten mjuk purjolöksrundel fylld med härligt koncentrat av hummerkött. Riktigt bra är också pilgrimsmusslorna (125 kr), som smörstekta och med glansig spänst serveras med små buketter av saffranskokt blomkål, apelsin och pumpakärnor. Lantpatén (95 kr) är däremot av den stabbigare varianten, med en smak som gränsar till det fadda. Patén ligger på en skiva av samma saftiga nötbröd som redan står på bordet invid vattenkaraffen.
Ojämnheten går igen bland varmrätterna, där det saftiga, goda ankbröstet (185 kr) ligger på tallriken tillsammans med calvadosmarinerade äpplen, russin och rostade pekannötter; vid sidan kommer en potatisterrin med vitlökskräm. Rödvinsbrässerad oxkind (195 kr) är en riktigt mör, härligt smakrik bit, men rätten kapsejsar av sina havererade tillbehör. Rödvinssåsen är på tok för söt, den framemotsedda nässelgremolatan dessvärre oidentifierbar och potatiscocotten några bitar rotsak i en liten form, simmande i fettet av smält chèvre och grädde. En liten sallad vid sidan är ett par nävar naturell maché ur färdigsköljdpåsen.
Fiskarna bjuder på samma svaj: den vitvinsbräserade torskryggen (220 kr) med gulbetor, pepparrot och körsbärskapris har fin spänst under sitt svarta skinn, men är en gnutta för salt. Laxen (175 kr) ska vara lättgravad och halstrad, men känns till konsistens och smak mer ugnsbakad. Det är en ordentlig bit, och kommer med ett milt men mastigt mos på potatis och päron – för övrigt en riktigt fin smakkombination.
Chokladtryffelkaka (95 kr) är en tät, lagom smal bit med kraftig, god chokladsmak, men den generösa tilldelningen lavendelparfait är alltför parfymstänkt för åtminstone en av KK:s medlemmar, som associerar till farmors underklädslåda. Citrusvariation (95 kr) ger ett hemlagat intryck, med en blodapelsingarnerad citrontarte där skalet är tjockt, krämen god men adderad med en onödig dos lemon curdliknande sås. Till tarten kommer en ljuvlig men ack så liten klick mandarinsorbet, och en limeshot i snapsglas, som kan beskrivas som en yoghurtsyrlig raijta med socker och mynta, ganska fräsch men lite märklig.
En lugn kväll är emellertid inte vidare lugn för den enda servitrisen, som får ligga i men inte helt lyckas undvika väl tilltagna väntetider och plumpar i tabellen för uppmärksamhet. Vi är ändå ursäktande på grund av det vänliga bemötandet – och trevliga erbjudanden om andra goda viner på glas än de som annonseras.
Små goda matställen är alltid välkomna i kvarteren, men allt, inklusive traditionella styckbitar och vanliga fiskar, måste hanteras inte bara med kökskärlek och gott humör, utan med stor finess och råvarukunskap – helt enkelt därför att andra gör det. Troligen räcker inte ens det. Ska man lyckas i mördande konkurrens måste man ha en affärsidé som ingen annan – och fler färger än beige.
Annars faller gästernas obarmhärtiga dom grym och hård.