”Koncentrera er på kärnverksamheten”, brukar vara standardrådet från strategikonsulter som kallas in för att rädda spretiga företag. Det är inget vågat råd heller för en restaurang. Precis som att bra regissörsämnen ska ge hundan i att försöka skådespela (hej Sofia Coppola), att habila skådespelare som försöker Springsteenrocka vänligen men bestämt måste förhindras (just det Russell Crowe) och att Elvis naturligtvis aldrig borde jönsat runt i badbyxefilmer inspelade i Acapulco.

Restaurang Tradition har förstått värdet av kärnverksamhet och fokus. På krogens fönsterrutor står det till och med skrivet att inom dess väggar serveras enbart svensk husmanskost, intet annat. Denna matsal är sannerligen inte den enda som haft ambitionen att bringa liv och lust i den traditionella husmanskosten. Sillen, köttbullen och det fluffiga rotmoset har alltsedan 1990-talet tagit plats också på finkrogarna. En tallrik isterband kräver därför numera ofta både en trind plånbok och tolerans för oönskad experimentlusta. Husmansmaten har blivit ”upphöjd till gastronomisk trippel volt… och med ett pris därefter”, som Traditions krögare sammanfattar på hemsidan. Men frågan är om det finns någon kökschef inom tullarna i nutid som kokat fosterlandsföda så här konsekvent och framgångsrikt till budgetpriser.

På restauranger med samma uttalade målsättning – som Salt på Kungsholmen – hittar man både citrongräs, chèvre chaud och bearnaise i menyn mellan älgbiffarna och renytterfiléerna.

Så icke på Tradition. Det klingar svenskt från matsal till kök, från början till slut. I brödkorgen hittas inga baguettebitar eller surdegsbröd. Där ligger i stället bitar av en underbar sirapskavring jämte traditionellt knäcke. Samma sak med kaffet. Det man har att välja på är svenskt bryggkaffe och svenskt bryggkaffe. Serverat med vitt socker på bit och i en kanna som är en blinkning till de gäster som är tillräckligt ålderstigna för att ha druckit kaffe på gammaldags konditorier med gammaldags stoppmöbler. Traditions inredning går i björk och en vårgrön ton som just påminner om ett nyutslaget och sprött björklöv. Här sitter man på långfilsfärgade stolar ställda på stengolv och med mässingsstakar till stearinljusen på bordet. Ur högtalarna strömmar på lagomvolym artister som Monica Zetterlund, Plura och den nu återupptäckte Olle Ljungström.

Det är så precist genomfört att man skulle kunna få för sig att krogen lagt all energi på utanpåverket och att mindre blir kvar till de relativt tidskrävande rätterna som ståtar på matsedeln. Vissa av de dessa beprövade folkhemsklassiker är i förhållande till arbetsinsatsen som de kräver så billiga att det är svårt att tro att de kan bli njutbara.

Dit hör sannerligen icke silltallriken som i Traditions tappning består av fyra varianter och ett stycke Västerbotten på lyxknäckebröd (125 kr). Felfritt och utmärkt gott. Samma omdöme förtjänar husets stiligt presenterade tre klassiker på ett fat, toast Skagen, gubbröra och löjromstoast, för 145 kronor.

Vi drar rent av efter andan vid den rökta laxen, vackert upplagd på en spröd råraka (135 kr). Den lilla försvenskade guacamole-klutten är det mest exotiska som serveras och passar med sin mildhet fint ihop med den rökta firren.

Kalv i dillsås är en av dessa eviga husmansfavoriter som tar tid att tillaga. För 175 kronor är det svårt att klaga på någonting i detta utförande: Köttet är mört och såsen bär lagom spår av sötma och ättikans syra, men någon riktig knallsensation är det inte – som den hemgjorda blodpuddingen (155 kr). Knaperstekt med mjukt innandöme och serverad med stekta äpplen och massvis av stekt fläsk. För den som saknar andra blodpuddingsreferenser än de hemska vakuumförpackade lila bitar som vi fått oss till livs under skoltiden väntar här en närmast sinnesutvidgande upplevelse orkestrerad utifrån nejlikans och kryddpepparns fylliga klanger. Det smakar mer jul än julen själv. En köttätare frossar klokt i husets generösa tilldelning av högröd oxbringa med pepparrotssås och rostade rotfrukter (165 kr). Hade inte kocken översaltat torsken – som landar med räkor och äggsås (170 kr) – hade KK:s besiktningsprotokoll förblivit alldeles plumpfritt.

Hjortonparfait för 85 kronor får oss att ändå överse med detta onödiga sjabbel. Den återgäldar mer hjortronsmak än vad man kan förvänta sig till det priset och rymmer en liten, liten tendens till fin isighet, till skillnad från glass som brukar vara så gräddtät att några kristaller knappt kan bildas. Desserten serveras med krispiga och tydligt hembakta toscaflarn, fjärran de fabrikstillverkade styggelser som bär samma namn. En välkonstruerad smulpaj på äpple och vaniljsås (75 kr) fyller än mer framgångsrikt ut de sista återstående skrymslena i ventriculus gaster.

Vad mer? Alla rätter är laktosfria – vilket inte är någon obetydlig service till gästerna. Servisen är både flink, vänlig och vinkunnig (ett mer ambitiöst utbud av öl på fat hade dock varit uppskattat) Barnportioner erbjuds dessutom utan att man behöver fråga efter dem.

Vi lämnar Tulegatan 10 med 500 kronor mindre i plånboken per person än när vi kom. Hade vi mäktat hade vi haft var sin matsäck i näven. Traditions meny går nämligen också att glädja sig åt som ”take away”. Möjligheten att kunna frakta hem närande kvällsmat till både portions- och hektopris inför nästa hisnande avsnitt av Clare Daines psykologiska berg och dalbana i ”Homeland” förtjänar förstås en särskild KK-stjärna i guld.

Tradition sägs nu vilja expandera och bli en husmanskedja. Vi applåderar dessa planer. Kan ägarna fortsätta att leverera dessa priser och smakupplevelser blir det en succé.