För några år sedan publicerade På stan en bild på utsikten söderut utifrån Clarion Hotel: ”Stockholms svar på Nyköpingsbro”. Då som nu flöt bilarna mellan Skanstull och Gullmarsplan. Av bullret hördes givetvis intet inne i hotellrestaurangen, som då hette Gretas. Där var allt soft music.
Det är med globala hotellkedjor som med flygplatser – same, same. Här är svalt, lagom stramt, inget som kan uppröra, uppmuntra eller upphetsa. I sin avskalade intighet kan en lobby vara en oas i bruset, eller mördande i sin likgiltighet inför livet.
Inte minst på grund av detta vilar en förbannelse över hotellkedjerestaurangen som företeelse – det är som om varje inspiration eller vilja malts sönder. Som om en vildsint arkitekt med bländande fantasi hyvlats ned till oigenkännlighet av budgetkrav, standardmått och avloppslösningar.
Så när Clarion nätintroducerar sin nya restaurang på copywritersvenska och skriver: ”att besöka Minami är som att snabbt vandra genom Lajpat Nagar, en av New Dehlis största marknader, för att sedan som hastigast ta en kall Singha-öl på en av Khao Laks stränder” – är det ljusår från den kallstela, bruna matsalen, neddimmad och inredd med marmorskivor, låga armaturer och designerveckat tak, där businessfolk och turister sorlar till monoton musik ovan motorleden. Den enorma Jockum Nordström-duken som hotellet stolt presenterade när det öppnade försvinner alldeles.
Man känner inte heller att man ”efter att ha sett alla ljusen innan landning på helikopterturen mellan Macau och Hongkong”, plötsligt befinner sig ”på ett litet, svettigt men högkvalitativt sushihak i Osaka”, som hemsidan också utlovar.
Det tokigaste denna blandasiatiska restaurang bjuder på är att använda skära Hello Kitty-plåthinkar för vinet.
Maten är inte heller vidare spännande: edamamebönor (55 kr) med en nypa flingsalt är visserligen ett alltför sällsynt snack i stan, och välkommet, men en liten förrättsskål med hyggliga lök-bajjis (55 kr) intill en menlös yoghurtdip ökar ingen adrenalinhalt.
En bättre förrätt är friterad tofu (98 kr), med sallad, rödbetskrull och god chilimajonnäs, en fräsch och frasig, milt kryddad rätt. Wonton dumplings med räkor (125 kr) balanserar däremot på haveriets rand. Fem rätt rara knyten serveras på en bädd av kål i en rund bambuask med lock, men innehållet är en rinnig smet av mjöl och obestämbara beståndsdelar, och den ånga som läcker ut på bordet får självtorka under resten av kvällen.
Och servisen är svajig: där den ibland är oerfaret slarvig, missar personalen andra kvällar inte alls, utan är pigg och kunnig och häller upp champagne utan att darra på handen.
Av det asiatiska kan man på Minami – som betyder ”söder” och uttalas med korta stavelser: mi – na – mi - prova lite av varje. Varken sushin, i habila nigris och hosomakis (tolv stycken för 138 kr) eller sashimi moriawase (125/210 kr) bjuder emellertid mer än vardagsmat; fisken knappt ens det, och bläckfiskbitarna är sega som gummi.
Ramensoppa (185 kr) lyfter inte heller, med en fond utan vare sig basklang eller vilja, jämte vårlök, pak soi, två ägghalvor med den rätta krämigheten, en kvarts nypa färsk koriander och en liten näve scampi (en rödlistad råvara alla krögare och gäster borde undvika). Det är varken pris- eller minnesvärt.
Bibimbap är koreansk husmanskost och närmast en nationalrätt som kan se ut på olika sätt; ”bibim” betyder ”röra ihop”, och vanligen ingår grönsaker, något kött - och ris (”bap”). Hos Minami är bibimbap (185 kr) dessvärre en ganska sorglig historia med torrt ris, böngroddar, kimchi och snabbstekta tärningar av kycklingfilé. Här finns något slags asiatisk grundsmak, men rätten saknar känsla och hade passat bättre på Arvikafestivalen.
Till det söta lyfter det ett par snäpp, och glassen (115 kr) är inte alls tokig. En skopa mörkgrå glass på svarta sesamfrön och en grön dito på grönt te är betydligt godare än det låter och serveras med en liten skål löst äppelmos och ett alltför sött flarn. Läckra är också de mäktiga bananpannkakorna (115 kr), som blänker fint av citrusvässad lönnsirap. Då är exotisk fruktsallad (125 kr) med en kula kokosglass mer standardmässig, och en alldeles oasiatisk bytta pannacotta av korrekt slag (145 kr) saknar utlovat limesting.
Kanske är det även för kockar svårt att få upp adrenalinet i en hotellmatsal som erbjuder jämntjock, blandasiatisk mat till i och för sig hyggliga priser, och även om slottsstek med rönnbärsgelé inte är ett gångbart alternativ finns en gräns för hur lågt kvalitetsribban kan ligga. Om Minami fortsätter på samma linje når man förr eller senare den gränsen.