Snabbmat är inte det sämsta. Den som ätit man’oushe i Beirut, tacos de barbacoa i Tlaxcala eller vegetariska dosas i Queens vet det. Den norrländska burgarkedjan Max lyckades till och med utmana McDonald’s globala industrikoncept bara genom att höja ambitionsnivån två snäpp.

Hyfsad mat som lagas snabbt, kan tas med och ätas framför Imac-datorn och är dessutom prisvärd fungerar förstås särskilt bra i stora städer fulla av människor med mycket viktiga karriärer och mycket lite tid. Att Wagamama först nu nått Stockholm är därför förvånande. Denna brittiska kedja började servera ramensoppor, frästa sobanudlar på bovete, teriyakivässade laxfiléer med grillyta från teppanyakihällar(!) och annan mättande östasiatisk kost redan 1992. De japanska nudelbarerna var förlagan. Nu omfattar den grafiskt stringenta koncernen över hundra restauranger inom och utom Europa. Det framtida målet sägs vara ytterligare 650 enbart i USA.

Ska det lyckas måste kökscheferna allt ägna maten större omsorg.

Stockholms första Wagamama är inrymd i en utrymmessnål lokal invid den trafikbrusiga Klarabergsviadukten. Området är numera, som På Stan rapporterade 12/11, ett växande kluster av snabbmatsställen som servar de stora kontoren i omgivningarna.

Den som söker matro eller rätta vibbarna för andra dejten har hamnat fel. Hit går den som vill sitta ner en effektiv stund för att få något varmt och asiatiskt i magen för en budgetpenning. Man äter vid långbord eller i bås för fyra och maten bärs fram allt eftersom den blir klar. Unga mejkade kvinnor kring tjugo sitter jämte medelålders efter-jobbet-folk och barnfamiljer med en och annan treåring spankulerande i gångarna.

Den unga publiken dominerar dock. Också personalen är ung och vältrimmad. Raka ryggar och professionellt trevliga enligt multinationell mall. Med en handburen elektronisk manick skickas beställningen direkt till köket – vilket då och då innebär att för- och varmrätt kommer lite väl tätt inpå varandra och att dryck och vatten landar efter förrätten. Den som avsatt 98 kronor för en chicken ramen-soppa förefaller ändå att stå ut med denna serveringsmodell.

Somliga smårätter är särskilt lyckade. Edamame (26 kr) – de underbara och nyttiga sojabönorna i skida – är som alltid både fräscha och delikata under ett par matskedar havssalt. En ”raw salad” – i Stockholm talar vi ju helst engelska – bjuder för 38 kronor en spänstig mix på rättika, finstrimlade morötter, salladslök och rostad schalottenlök vänd i intelligent dressing med frisk ingefärston. En tallrik ångkokta gyoza (tre för 36 kr, fem för 54 kr) på sådant som kyckling, kål och vattenkastanj är väl harmlös (och har en bra bit kvar till Ramen Ki Mamas standard). Ankvarianten (40 kr/62 kr) har friterats så torr och kompakt degig att hoisinsåsen står sig slätt.

En skål seafood ramen (126 kr) gömmer en utmärkt buljong med milt raffinerad smak. En anständig tilldelning laxbitar, vitfisk, tigerräkor, bläckfisk och grönt motiverar priset, men känslan av fynd som gjorde Wagamama både hippt och omtalat på 1990-talet infinner sig inte. Skålarna är inte längre bräddfyllda och fiskbitarna färre.

Man anar en chefsekonom med bättre K/I-tal i blick på huvudkontoret vid Noel Street i London. Spara pengar gör man förstås genom att använda billigare råvaror.

Mandarin- och sesame chicken salad (126 kr) är en felfri salladsbädd på färsk koriander, salladslök, sockerärtor, karamelliserad rödlök, rostade cashewnötter och mandarinklyftor. En habil kombination, men det hjälper föga när kycklingbitarna är smaklösa. Och av den utlovade marinaden ”ingefära, vitlök och citrongräs” – som kunde ha avlett uppmärksamheten från de processgråa fågelbitarna – känns inte ett spår.

Samma kycklingråvara bjuds i en slätstruken katsu curry (128 kr) respektive teriyaki chicken soba-tallrik (134 kr) utan karaktär. En tendens till temperament och rökighet uppvisar dock ryggbiffen teriyakiutförande á 172 kronor, men för sådana pengar finns ju bättre alternativ inom tullarna.

Exotisk fruktsallad (68 kr) är en blandning av melon, ananas, mango och lychee, med cashewnötter och yoghurt på toppen. Det smakar bra, men är en axelryckning. Coconut reika (58 kr) är en korrekt, riktig glassdessert med tre kulor lagom söt och inte alls fadd kokosglass med ringlad mangosås och rostade kokosflarn. Inte dåligt, men inte heller imponerande.

Wagamama kommer säkert att bli kvar i stan och få fler filialer. Förutsättningarna för etableringen är naturligtvis grundligt utredda i förväg.

Man blir mätt och trevligt bemött här – men de relativt låga priserna har också en förklaring i råvarorna.

Krogkommissionen 19/11 2010