Drygt två månader efter branden i höstas öppnade restaurang Kungsholmen på nytt efter en toksnabb renovering. Det var den andra branden för F12-gruppen – Grill brann ju häromåret men nyöppnade med lyckat resultat. Samma sak här, får man säga, och vi kan genast slå fast att betyget nosar uppåt.
Elaka tungor har annars beskrivit skillnaden mellan Melker Andersson och Mathias Dahlgren som att ”Mathias vill laga världens bästa mat, Melker vill bygga ett krogimperium”. Det är möjligt, och kanske drivs den bloggande herr Andersson av ett avancerat marknadsföringstänk som har lett ända ut i tv-sofforna. Men man kan lika gärna spåra en frenetisk folkbildningsvilja och inspirerad kokkonst: Melker har såväl prestigefyllda kockpriser som engagemang i skolmatskvalitet i sin låda.
Och bortsett från lyxkrogen F12, som kräver sin pluska, så klarar de flesta brokiga sällskap av en middag på en imperiekrog utan att någon behöver skämmas vare sig för ekonomi eller smak. Alla kan hitta något.
Kungsholmen är en rätt udda miljö i svensk krogflora. En foodcourt med 240 platser inklusive bardel associerar man oftare med shoppingeldoradon i förorten, där varje besök är ett lotteri men alltid resulterar i drivor av brickor och trista plastemballage. Här bjuds däremot varierade rätter ur sex vitt skilda kök plus dessert på ett betydligt värdigare vis.
Inredningen är signerad Thomas Sandell, med markerade gröna och gula lampor, neonskyltar över tillredningsdiskarna, enkla bord och långsoffor. Praktiskt tänk för maximal effektivitet och trång serveringsmiljö finns förstås: alla dukar är skippade, besticken ligger i en låda på bordet, vinglasen saknar fot.
Den vinterbleke som vill kickstarta sommaren kan inleda med en Cosmo 1926, en beprövad drink med trendkänslig tjugotalsinspiration. Här blir det ett friskt möte mellan hemrörd hallonjuice, Tanqueray-gin och en skugga lime som är värt en lång omväg.
En asiatisk carpaccio (160 kr) är upplagd som illröda köttdumplingar i rad på ett avlångt förrättsfat och bjuder karnivoren en aptitlig brytning mellan blodig oxrygg av prima slag och japansk mayolik emulsion på sådant som sesamolja, chili och vitlök. En halv sashimi (150 kr) är en rejäl laddning fisk, med tre bitar vardera av lax, tonfisk och thaifisk samt laxrom, med sedvanliga tillbehör av gari, wasabi och soya, liksom en boll av finstrimlad rättika. Löjromsblini med citroncreme (180 kr) är en föredömlig romklutt stor som en barnanäve, med en likadan skopa av en mild men odefinierbar och gräddig creme. Blinin serveras i egen liten panna, men är tyvärr en rätt torr historia.
Den nordafrikanska harissan tar plats var helst den brukas, och det rikliga, koriandertoppade smör som ackompanjerar förrätten Gambas El Diablo (190 kr) ges den så mycket utrymme att vare sig skaldjur eller citrustoner har en chans. Större lyhördhet, tack.
Grillad grön sparris med bearnaise (165 kr) trimmad med svart tryffelolja och en skvätt vispgrädde höjer humöret även på KK:s mest svårflörtade utsända. Busenkelt, urgott. Att servera en över-snittet oxrygg Rossini med ankleversmör (350 kr) kan inte heller kallas våghalsigt, men erbjuder ändå ett matminne för köttfrossaren ihop med ett glas Mondavi Zinfandel av det mer oblyga slaget.
Lofotentorsk (260 kr) är en stor bit utomordentligt mjäll fisk i vitvinsås, med mycket pepparrot, en sidosallad av hackat ägg och fina räkor och kokt potatis. Just denna är odlad, men det är lätt att bli osäker inför fisk: listorna över moraliskt ätbara fiskar är lika komplicerade som någonsin gravidlistorna, och både krögare och kroggäster borde vara krävande här. KK hoppas att torskbeståndet räddas så att vi med gott samvete får äta mer av denna ljuvliga fisk.
Majskyckling Thai Spice (205 kr) är bröst och lår på planka grillad i kryddigt ”thaismör”, men känns inte så fet som man kunde befara, och kommer med en fräsch glasnudelsallad med trådstrimlade grönsaker som bryter av fint, och ris. Mainehummer (250 kr) är en halv kokt hummer fint upplagd med rhode island-sås intill och några vita, dessvärre kylskåpskalla sparrisar på toppen. Synd, för sparrisen är fin och utan läbbiga trådar. Inga konstigheter, och varför krångla?
Den som inte är för mätt för snask (fast risken är stor: portionerna är genomgående rejäla och flera förrätter kan räcka väl som mellanrätt) kan fortsätta med exempelvis en felfri rabarberkompott uppraggad av söta jordgubbar och en skopa yoghurtglass (95 kr). Jordgubbsflarn (115 kr) av utmärkt slag serveras med en alltför slät pistagekräm, medan Peach Melba (105 kr) smakar starkt av persika och hallon. Personalen påstår att det är rulltårta i botten, men KK tycker nog att den ser väldigt utkavlad ut för att vara rulle. Ovanpå den rikligt med hallon och persika, samt två kulor glass av samma smaker. Barnsligt gott. Utan samma tonträff är en högst ordinär, ljummen crème brulée (95 kr).
Man måste inte komma hit en stimmig lönelördagskväll för att servisen ska ha svårt att hinna med. KK serveras av upp till tre stressade om än sympatiska personer samma kväll, och då blir det omöjligt att inte stundtals missa. Har man ambitioner och hundratals gäster per kväll måste logistiken klaffa – och toaletterna bli fler.
KROGKOMMISSIONEN 4/6 2010