Den etniska mångfalden i innerstan må vara klen så länge man tittar på vilka det är som befolkar de prisdopade bostadsrätterna. Men det gäller på inget sätt restaurangutbudet. Samtliga världsdelar, möjligen med undantag av Australien, finns flitigt representerade på Stockholms kroggator.

Sedan i maj har även Nordafrika trängt sig in i utbudet på Skånegatan då Karthago slog upp dörrarna. Ägarna till Sofo Café har tagit över Berlin Bars trånga lokaler med förhoppningen att stockholmarna längtar efter genuint tillagad couscous och tagine.

Men det är lika bra att säga det med en gång - att bedöma Karthago väcker motstridiga känslor hos KK:s utsända. Vi uppskattar ambitionen att laga maten som nordafrikanerna själva gör, vi gillar raimusiken och den välkomnande stämningen, vi tycker det är roligt att man satsar på viner från regionen. Men trots att vi besökt de nordafrikanska länderna känner vi oss inte riktigt säkra på hur väl Karthago lyckas. Så förlåt alla nordafrikaner som fått stjärnanis och baklava med bröstmjölken. Här kommer en recension på svenska, med reservation för att den ur ett nordafrikanskt perspektiv möjligen är orättvis åt endera hållet.

Karthago har bara nio bord och satsar på en begränsad meny. Till förrätt provar vi klassikern Brick Traditionell (65 kr), ett slags tunn, frasig pannkaka fylld med potatis och tonfisk. Den får fint sting av harissa men är på inget sätt sensationell. Det samma gäller grönsaksröran Kafteji (70 kr) som kommer in med generösa mängder goda oliver och ett par bleka ägghalvor.

Karthago satsar inte i första hand på uppläggningarna, men det som saknas i presentationen kompenseras av vackert porslin och ännu vackrare tillredningskärl. Karthagos fiskgryta (205 kr) är en ganska färglös anrättning trots att den bygger på en saffranskryddad sås och toppas av räkor och musslor. Men eftersom den bärs in i en tjusig tagine – lergryta med toppigt lock - förtränger vi blekheten och hugger glatt in på den förvånansvärt milda och lite intetsägande rätten.

Tagine är en klassisk marockansk rätt som liksom en svensk gryta fått sitt namn av tillagningskärlet - som kan fyllas med lite vad som helst. Vi provar den med kyckling, russin, katrinplommon och potatis kryddad med stjärnanis och kanel (185 kr). Och vi finner en välsmakande gryta, med saftig kyckling. Även denna mild så att den skulle platsa i en barnmatsburk.

Lite mer hetta får vi av Couscous Royal (255 kr) som beskrivs som Tunisien på ett fat. Höjdpunkten är kikärtsbollar fyllda med mangold och persilja och med snyggt pepparbett - klart roligare än traditionell falafel. Resten är en mer anonym blandning av lamm, potatis, kikärter och grönsaker i en tomatbaserad sås med ett par fina lammkorvar, merguez, som komplement.

Maten är överlag saltfattig med svenska mått mätt. Det känns lite ovant och gör att vi ibland saknar den förstärkning som kan behövas för att lyfta fram smakerna i rätter med många ingredienser. Det som saknas i sälta tas däremot igen med råge av sötma när vi kommer in på desserterna. Baklavan (75 kr) är – som sig brukar – så söt att det klibbar i en svensk gom.

Ett besök på Karthago är utan tvekan intressant och prisnivån rimlig. Den lilla lokalen gör att stämningen blir familjär oavsett man vill eller inte. Gillar man en servitör som står kvar och småpratar är detta ett toppenställe. Tycker man det närmast är generande får man det svårt. Åtminstone tills det kommer några andra gäster - i den mån det gör det. KK har upplevt både tomma lokaler och fullsatta.

Nej, det här är inte ett ställe som alla självklart älskar. Våra svenska smaklökar är inte riktigt bekanta med de milda nyanser som präglar Karthagos grytor. Men vi uppskattar försöket att föra in en ny smakriktning i Stockholms krogliv och landar ändå i godkänt.