Krogkommissionen testar bara krogar inom Stockholms tullar, någon enstaka gång gör vi emellertid undantag. En före detta tvåstjärnig restaurang som Edsbacka krog i Sollentuna är ett självskrivet sådant. Den har imponerande anor: etablissemanget grundades redan 1626 av proviantmästaren Henrik Olofsson, som av kung Gustav II Adolf fick det privilegiebrev som krävdes för att inrätta ett värdshus invid landsvägen mellan Stockholm och Uppsala.

Över 350 år senare, närmare bestämt 1983, öppnade Christer Lingström sin matsal i den vackra parken ovan Edsviken. Han satt den välförtjänt på den svenska guldkrogskartan. Första Michelin-stjärnan förärades denne Werner Vögeli-skolade kock 1992, den andra fick han 2000, som första svenska kökschef. Att det därtill gick att ta sig kommunalt till värdshuset inifrån city, bidrog förstås till dess grundmurade popularitet. Hit kunde man åka och äta förstklassigt i fager miljö.

I februari i år tog Stockholm Fisk-gruppen över, ägare avkrogar som Wärdshuset Ulla Winbladh, Wärdshuset Sjöpaviljongen och Stockholm Fisk på Vasagatan. Den uttalade ambitionen var att göra Edsbacka ”mer värdshusbetonat och folkligt”.

KK kan konstatera att det målet är nått.

Frågan är bara om folklighet och halvbra svensk finhusmans verkligen räcker för att få innerstadspubliken att äntra pendeltåget norrut.

Vi tvivlar.

I de trivsamma 1600-talsrummen sitter små och stora sällskap i övre medelåldern och pratar sobert vid borden. Den unga, rara och korrekta personalen gör allt för att vi ska trivas, vilket vi gör. Förrätterna lovar gott. Rencarpaccion består av fina tunna skivorpå kyld tallrik, len pepparrotscreme, elegant hjortronvinägrett och syltade kantareller med perfekt tuggmotstånd och exakt balans mellan sötma och syra. 195 kronor är lite dyrt med tanke på portionens storlek, den är mycket väl uttänkt och presenterad. En särdeles tonsäker kräftsoppa på insjö dito (145 kr) kommer stilrent med färdigpillad kräftstjärt – och kletig kryddostpaj som varit i ugnen så länge att den är på väg mot fonduernas flottiga land. Synd på så rar skaldjursfond. Rårakan är lätt bränd i kanterna, vilket den inte bör vara för 295 kronor, men vi inser att vi får betala för den gigantisk boll Kalixlöjrom som ligger intill crème fraichen.

Bland huvudrätterna är vildanden och det parmesangräddade mandelpotatismoset snudd på perfekt: rosastekt kött med den rätta viltsmaken och rätt överton av lever, ett mört confiterat lår av lilla anden och en tät grönpepparsky, där pepparn möjligen är väl blygsam. En riklig portion och väl prisvärd för 265 kr. Vi blir också glada över att Edsbacka uppmärksammar den ofta bortglömda abborren. Här är den kompetent tillagad och serverad med begåvad krondillsgrädde och säsongens kantareller (245 kr). Utmärkt gott. Gödkalv på T-ben, utan den riktigt mjälla mörheten, landar med ordinär choronsås, bra sparris och ”maximepotatoes”, en fjällig och smörig potatisgratäng. Priset är dock 375 kronor, minst sjuttiofem kronor för mycket.

Dryck väljer vi från en oantastlig men lite ängslig vinlista med de förväntade numren från Europa – inklusive några riktiga rökare från Bordeaux, bland annat Chateau Petrus 2004 för 8500:- flaskan. Men det kunde bjudas på fler bra viner per glas och fler nya producenter från varje region med tanke på kökets ambitioner.

Efterrätterna är bättre anpassade till verklighetens folk, dessvärre svårt översötade. Det gäller till exempel husets kolatarte för 85 kronor. Det gäller också osten – en mild men ändå tydlig blåmögelost från gotländska Stafva gård – som serveras med en valnöts- och fikonpaj (75 kr) som först smakar utmärkt men sedan växer så sötklibbigt i munnen att den arma osten inte har en chans.

Edsbacka är på god väg. Men än är ambitionsnivån på tok för svaijg. Vilket inte minst visade sig när KK gjorde ett augustibesök och åt av sommarmenyn. Då var caesarsalladens kycklingfilé trådig och överstekt, brödkrutongerna smakade härsket fett och rödingen knastersalt. Chokladmoussen, och vi är ledsna att behöva säga det, var en diarréliknande klump. Då ömmade KK för det finklädda italienska turtistpar som begett sig till ryktbara Edsbacka och åt sig genom kvällens rätter under allt större tystnad.

Så det är en bit kvar tills Edsbacka tar hand om folket på rätt sätt. Viljan att ge oss god service och de vackra lokalerna och omgivningarna är i dagsläget ett bättre argument för en tur och retur-biljett till Sollentuna än det som bjuds på tallrikarna.

KK, 10/9 2010