Att Sverige, och kanske framför allt Stockholm, blivit alltmer amerikaniserat på senare år går knappast att förneka. Det är inte bara av ondo, det växande utbudet av amerikansk musik, film och gräddglass har bidragit till att höja den svenska levnadsstandarden med åtskilliga snäpp – även om vi gärna skulle betala en slant för att slippa språkliga nymodigheter som ”pördigt”.
En annan nackdel är den ständigt ökande fokuseringen på volym. Allt ska ständigt bli större, tyngre och fetare. Kvantitet premieras före kvalitet, finns det inte i big-pack får det vara. I snart sagt varenda köping finns det numera shoppingområden som skapats utifrån det amerikanska ”mall”-konceptet, fyllda med Ica Maxi, Plantagen, K-Rauta och andra storkedjor som ägnar sig åt volymförsäljning. Som det skulle heta på bloggsvengelska: ”Mår bang får jår buck”.
På senare tid har liknande tankar börjat skönjas även i krogvärlden, där jätteportioner och kedjerestauranger blir allt vanligare. Den italienska kedjan Vapiano – som numera finns i Stockholm – är ett färskt exempel. De siktar på att globalt ha uppåt nittio restauranger skapade på samma recept kring årsskiftet.
Ett mer lokalt fenomen är den lilla, halvfyndigt namngivna kedjan Brasseriett, som i skrivande stund har tre restauranger utspridda på Södermalm och i Liljeholmen. En fiffig idé, som borde kunna ge logistiska samordningsvinster både när det gäller råvaror och personal.
Detta blygsamma imperium verkar under det inbjudande mottot ”en restaurang för alla och för alla tillfällen”. Det koncepttänkandet präglar sannerligen både prissättningen och den franskinspirerade menyn: Den som inte gillar lax kan äta burgare med bearnaise. Den som vill undvika musslorna kan välja fisksoppan eller carpaccion, sniglarna eller råbiffen. Lunchätare kan vela mellan både pennepasta, köttfärslimpa, flundra och dagens vegetariska.
Något-för-alla-ambitionen är ingen dålig tanke, men för att verkligen kunna leva upp till ett sådant krävande motto krävs aningen mer omsorg än vad Brasseriett Sofo, som Krogkommissionen testat, mäktar leverera.
Bland förrätterna sticker Öjebytoasten ut, en rejäl näve utmärkta kräftstjärtar fästa i varandra med majonnäs, dill, kummin och en skugga akvavit på smörstekt bröd; tillsammans med en nubbe blir det en fin liten snabbkräftskiva (95 /145 kronor). Smaskigt utan att vara inställsamt kladdigt.
Husets habila panna moules marinières (105/155 kr) och dess tunna fond är däremot lättglömd, liksom den ”olivstekta” halloumin (125 kr) som snarare smakat gammal fisk vid våra besök – kanske skulle kocken skölja ur pannan mellan varven? Salad Niçoise, en senig bit tonfisk som serveras med dallrig senapsdressing, gulnade äppelskivor och en grabbnäve ärtskott på en ordinär kyldisksallad (95/145 kr), gör heller ingen lycklig.
Den rejäla biten hjortkorv (165 kr) lovar gott i all sin glansiga prakt, men fjälstret rymmer inga riktigt upplyftande smakämnen, rotfruktsmoset som hör till är anonymt och kålen som ingår borde ha trimmats med mer syra.
Då är entrecôten med chèvrespetsad potatisgratäng, spenslig sparris och pepprig choronsås ett bättre varmrättsval, köttet är mört och fint och prislappen på 215 kronor riktigt anständig med Stockholmsmått mätt.
Efter maten kan den sockerbenägne glädja sig åt en matig och kanelig äpplecheesecake med kardemummaglass (75 kr). Stilig att titta på är den också. Husets crème brûlée serveras med lagom tjockt, knäckigt sockertäcke, men har tryfferats med finhackade päronkuber som gör den annars så silkeslena rätten träig och tuggig (85 kr).
Malibutryffel är en bit choklad med alltför påträngande smak av kakaosmör, espresson och kupan konjak som ingår för rimliga 95 kronor tröstar dock.
Menyn drar som sagt åt det franska hållet, men betraktat genom rosafärgade amerikanska glasögon. Med sina brunbetsade trämöbler, kitschromantiska väggmålningar, papperservetter och bestick i bastkorgar känns det mer som en vägkrog i Ohio än en bykrog i Provence.
Ett annat minus är krogens storlek – även när det är halvfullt känns det ödsligt och slamrigt i den svårjobbade hörnlokalen. Personalen är kanske lite oerfaren, men vänlig och amerikanskt service-orienterad utan att förfalla till fejkad tjosanhejsan-intimitet. Kuvertbrödet är snäppet över genomsnittet, vinlistan kort och kärnfull, stämningen varm och opretentiös.
Man kan knappast jämföra Brasseriett med franskinspirerade krogar som Prinsen, Proviant eller Wasahof, därtill är ambitionerna alldeles för låga. Men för den som är van vid att äta på Hard Rock Café eller Thank God It’s Friday’s är det ändå ett hyggligt prisvärt alternativ.
Det är lite som att se en amerikansk nyinspelning av en europeisk långfilm: Det är inte riktigt fel, men inte heller riktigt rätt.
KROGKOMMISSIONEN 3/9 2009