Caffé Nero fyller ut ett mellanrum i Stockholms krogvärld.
NERO ÄR KAFÈ, bar och krog i ett och samma behändiga format. Det är omöjligt att sätta en etikett på stället. Men de bryr sig inte, och då gör inte vi det heller. En snabb espresso, en campari och soda, en lång lattefika, brunch en söndagsförmiddag eller middag lördag kväll med både förrätt, pasta, dessert och ett glas vin – Nero är alltid rätt.
ÄGAREN VAR MED och startade Ciao ciao-restaurangerna och har nyligen öppnat Caffé Subito på Birger Jarlsgatan, båda utmärkta initiativ för oss som inte kan leva utan italienska inslag i vardagen. På Nero kan man få en grappa till kaffet eller ett glas prosecco före maten. Visserligen fick vi en gång ett glas grappa till aperitif när vi bad om prosecco, men vi misstänker att den typen av misstag bara sker en gång … Servitören fick snabbt lära sig skillnaden av den temperamentsfulle napoletanske kocken Biagio Palomba som regerar i det öppna köket iförd dramatiskt hårnät.
PALOMBA HAR TAGIT med sig en favoriträtt från sin hemstad: spaghetti alle vongole. Bland konservativa katoliker i Italien bjuder traditionen att man avstår från kött på fredagar. För folket var spagetti med venusmusslor därför länge stående fredagsmat. I Neapel lagas rätten naturligtvis på färska musslor, i inlandet konserverade.
På Nero är spaghetti alle vongole (95 kr) lika bra som om den serverades på en seriös krog vid Amalfikusten. Det är en smakrik portion spaghetti al dente med rikliga mängder venusmusslor i sitt skal. Den doftar oregano och är lagom syrlig av vitt vin och tomat. Lyxig vardagsmat. När samma rätt serveras till lunch känns kvaliteten fullständigt osannolik. Då ingår också sallad och bröd.
PARPADELLE ALLA POLPETTA (95 kr) är bred bandspagetti, serverad med en gräddig tomatsås och rejäla köttbullar. Pastan är ångande het och perfekt al dente, tomatsåsen mild men smakrik och köttbullarna trevligt köttiga. Enkelt, rättframt och gott. Macaroni alla bolognese (95 kr) är den minst uppetsande rätt vi har ätit här. Den är inte dålig, den är bara standardbra. Fyllig köttfärssås, upphottad med lite champinjoner, färska coctailtomater och parmesan. Lite oväntat också att ”macaroni” är helt vanlig standardspagetti.
IBLAND FINNS EN särskild kvällsmeny med förrätter, ibland ligger lunchmenyn fast under kvällen. Oavsett vilket går det alltid att få dessert. Bonnet (30 kr) är en krämig chokladpudding med maffig chokladsmak, dekorerad med en liten physalisfrukt. Pannacotta (30 kr) serveras med några färska hallon och är strösslad med socker. Den kan ibland vara för kylskåpskall och ha en för fast, geléartad konsistens. Profiterolle, fylld med choklad, är en svulstig men charmerande sockerchock som kräver sin espresso och helst grappa för att man inte ska däcka.
NÅGON GÅNG HAR vår pasta kommit från ett kök som varit mindre inspirerat. Men hittills har vi bara råkat ut för småmissar som inte drar ner helhetsupplevelsen av ett prisvärt ställe som fyller ut ett mellanrum i Stockholms krogvärld. Det enda vi ogillar är den vedervärdiga Ibizapopen, där låtlistan, med titlar som ”track11” dessutom visas på en gigantisk skärm. Inredningen är strikt och avskalad, betong och röda lampor – inget gos här inte. Å andra sidan är servicen personlig så att det räcker. Den lilla uteserveringen (för nu är ju säsongen här) har schysst soligt läge.