ATT BESÖKA INDISKA krogar i Sverige är något av ett lotteri. Lite som när det grekiska köket tolkas utanför sitt hemland - det skiljer i allmänhet rätt lite mellan lägstanivån och högstanivån, och mer svällande superlativ än "helt okej" blir det sällan. Tillsammans med den i allmänhet lika älskade som misshandlade kinamaten finns det få kök som vi lika enträget ändå fortsätter att sukta efter, trots att vi så sällan får rätter med den finish man hittar bara någon timmes flygresa bort. Som London eller Berlin, eller varför inte Riga, där delar av Krogkommissionen ätit sig rakt in i indierhimlen på Condé Nast Traveller-belönade Indian Raja. 

I STOCKHOLM HAR Annakhan och Lilla Pakistan hållit tätpositionerna som stans "finindier", och hyfsat nyöppnade Dado högt upp på Tavastgatan verkar göra anspråk på att göra duon till en trio. "New indian cooking" är ledstjärnan, och där standardindier erbjuder menyer tjocka som pocketböcker är Dados alternativ ett med både kortare och högre svansföring. Och utfallet? Mnja, är Krogkommissionens enade omdöme. 

PÅ TVEKLÖS PLUSSIDA hamnar den mjukt upplysta lokalen som är magiskt mysig, inte minst vinterkvällar då snön faller uppåt och den gosiga interiören känns som att stega rakt in i en stor kram. Den som väljer att äta sin mat på plats gör det på föredömligt pratavstånd under de sirliga armaturerna. Romantikkoefficienten är med andra ord hög - något som verkar tilltala framför allt ögondrunknande par och tjejduor med tidskrävande uppdateringsbehov. Den stora lokalen - övervåningens balkonger når man genom en snubbelvänlig trappa - verkar dock innebära vissa logistikproblem, vilket märks på de stundtals varierande temperaturerna i rätterna. 

BLAND FÖRRÄTTERNA FINNS en het morotssoppa (75 kronor) serverad i kopparskål och med mjuka toner av apelsin och kardemumma som smakar och doftar utmärkt, och värmer med både temperatur och aromer. Frasig pakora passar fint till och gör rätten så rejält substansiell att den som inte är vrålhungrig förmodligen klarar sig utmärkt på bara den. Prisvärt och gott. Även den stekta vattenmelonen väcker förtjusning med en god sallad på spenat och cashewnötter till - dock skulle den nog passa ännu bättre som tillbehör än som ensamrätt. Riktigt sura blir vi på brödkorgen där framför allt mini-naan är rena skräckupplevelsen för den som är van vid de bubbliga, ghee-blanka vetemjölstefat som bjuds på vilken sunkindier som helst och är som skapta för att girigt dras över såsiga tallriksrester. Dados stumma och oljiga brödplattor hade möjligen slunkit ner lättare om de sålts in som foccaccia, men naanklass är det inte i närheten av, varken i mini- eller normalstorlek. 

HUVUDRÄTTERNA KÄNNS GENERELLT rätt svaga - inte i genomförandet, men i smakerna, och den skepsis man så lätt kan fatta mot begrepp som just "new indian cooking" djupnar i samma sekund som gaffeln når munnen. Den svenske kökschefen har arbetat i Indien och ambitionen uppges vara att skapa en moderniserad form av indisk matlagning genom att framhäva råvarorna och inte låta dem sjunka ner i de bräddfulla såskoppar de brukar bäras fram i. Att piffa till presentationerna är lovvärt, men smaken förbättras ju inte automatiskt därmed - och i sanningens namn är det väl ganska många av oss som älskar det indiska köket just för dess sensationella såser, stinna av mandel och smör och yoghurt? 

EN VÄL KOKT havskatt med kokos, tamarind och ingefära är rimligt prissatt till 135 kronor, men några nya indiska smaker hittar vi inte. Lamm-, spenat-, och kardemummagrytan palak gosht smakar svensk kalops på lamm, och som sådan är den utmärkt, men den som väntat sig det aromatiska, nästan euforiska mötet som kan uppstå mellan lammsmak och kardemumma blir bottenlöst besviken. Husets något svårforcerade biff med bakad lök och syltade tomater (150 kr) uppvisar samma oskärpa - lök och tomat som tillbehör till kött är inte nytänkande på vägkrogen och inte heller på Dado. Mört kött är dessutom alltid en fördel. 

FAKTUM ÄR ATT det är tillbehören och småplocket vi varit nöjdast med på Dado (undantaget den patetiska brödkorgen då). Pommes frites med en vitlök- och korianderdipp är finfin svullarmat (40 kr), och faktiskt det mest nytänkande på hela menyn - att servera pommes till den som vill äta indiskt är ju oortodoxt så det förslår. Och kökets inspirerade chutneyer har gjort oss rusiga av glädje, från den djupa, milda och mörka sorten på seg tamarind och sötsyrliga plommon, till den grönskimrande med koriander, kokos och lime som gick åt till sista droppen och dessutom gav välvehövlig stuns åt flera av de betydligt blahaigare varmrätterna. 

PÅ DESSERTLISTAN FINNS en helt acceptabel saffranskulfi (50 kronor), men för den som (åtminstone i smyg) stöder Vogues legendariske matskribents Jeffrey Steingartens uppfattning att indiska efterrätter ofta smakar hudkräm finns en utmärkt chai masala (32 kronor) att avrunda med - söt av både mjölk och socker och med chaikryddningens mjukpeppriga hetta. För extra ruggiga kvällar rekommenderas den som är spetsad med rom (88 kronor). 

KROGKOMMISSIONEN APPLÅDERAR alla som vill nyskapa, men ska folket bakom Dado kunna tillföra något till den stora uteätarpubliken som älskar ortodox indisk mat krävs mer tankearbete, mer mod och långt större detaljskärpa. Uppdraget är inte omöjligt. Och den ljuvliga lokalen är en bra början.

KROGKOMMISSIONEN