DET ÄR INTE SVÅRT att locka Gamla Stan-turister till en krog som Carl Michael Bellman redan 1768 förevigade i "Bacchi Soldaters Källaremarsch". Dagskassan krymper inte heller av att en hel räcka av kända grabbar under två sekel valt Den Gyldene Freden till sin stamkrog. Här talade Emanuel Swedenborg med osynliga, den olycklige Stagnelius hängde här, Anders Zorn köpte fastigheten och räddade den undan rivning, Evert Taube höll ljudligt hov vid sitt stambord i vänstra skänkrummet. De följdes av Forsell, Vreeswijk, Beppe, Åkerström och Slas. Dessutom dinerar farbröderna i Svenska Akademien här varje torsdag sedan 1922. Runt dessa portföljbärare står obegripligt nog ett skimmer av Nobelfest-glamour. Ett sådant arv förpliktigar.

DET VILAR ETT tungt ansvar på denne krögares axlar. Krogens grundmurade rykte är både en välsignelse och en belastning. Att laga den här sortens lätt ålderstigna guldkrogsmat åt 140 gäster (och ytterligare 60 i festvåningen) är en närmast olöslig ekvation. Fyrahundrakronorsrätter kräver helt enkelt en annan omsorg än vad detta kök kan erbjuda. Konsthantverk blir inte bra i massproduktion. Inte sällan har Krogkommissionen här lämnats med en känsla av att befinna sig i Stockholms dyraste turistfälla. Personalen är jäktad och inte alltid riktigt engagerad, en strid ström av matgäster ska lotsas in och ut genom den trånga entrén och hänga av sig i garderoben. Maten saknar alltför ofta den sista finishen som skulle kunna lyft den upp i kategorin prisvärd.

SOS, MED REJÄL skiva västerbotten, fyra sorters utmärkt sill och lätt överkokt potatis, (138 kr) levererar det förväntade, intet mer. Plus för det genomgående välgräddade brödet, i synnerhet husets saftiga kavring förtjänar beröm. Pilgrimsmusslorna är vackert grillade, med hela sin saftighet och mjuka konsistens i behåll. De serveras med brässerade primörer och len tomatsås. Priset, fullkomligt skamlösa 215 riksdaler för rätten, torde dock inte ens de mest dollarstinna blåhårsturister kunna svälja.
Ännu mer skamlöst är att ta samma pris för en hemkörd buljong med dockmatssmå kycklingben och en handfull minitortellini med ospårbar hummerfyllning. Renkalv med viltkorv och svamp i enbärssås (278 kr) har dessvärre en lite bitter bismak och ett deprimerande brunmurrigt utseende. Då lyckas man bättre med den halstrade marulken (395 kr). Bräserade endiveblad och grapeklyftor i en fruktig sås med stjärnanis är ett oväntat och harmoniskt sällskap till fisken.

EN UNDERBAR gyllenbrynt sjötunga med tillbehör i den forne Freden-veteranen herr Wedholms minimalistiska anda lyfts in; färsk riven pepparrot, brynt smör och en uppskuren citron. Hade inte också denna potatis legat för länge i eftervärme, skulle Krogkommissionen för ett matberusat ögonblick kunna glömma det kusliga priset, (395 kr).
Vid ett tillfälle har vi njutit av en anrättning i bästa Wagnertradition. Den består dels av oxfilé med madeiratät reduktion och en präktig skiva oemotståndligt lätthalstrad anklever. Dels av kalvfilé med pocherat ägg(!). Alltsammans för 280 kronor. Det är en, mäktig, storslagen och icke alls samtida rätt. Det här är matlagning från en nostalgisk tidsmaskinist.

DEN SOM MÄKTAR kan avrunda med en mycket tonsäker ingefärsparfait med den rätta hettan. Glassen kompas av ett rasande grant karamelliserat äpple (128 kr), tillsammans kvällens mest minnesvärda ögonblick.
Den som i stället väljer husmanskost gör i regel ett mer prisvärt val. En stor tallrik smörfrästa strömmingar med rik potatispuré (96 kr) lyckliggör Krogkommissionen i lika hög grad som de trinda viltköttbullar med lingon och inlagd gurka (148 kr). I sin insjö av mustig gräddsås och med samma puré mättar de ledigt gladiatorer. Avsluta gärna med varm nyponsoppa, som påstås vara hemrörd - vi misstänker starkt halvfabrikat - och söta mandelbiskvier i miniutförande samt vaniljglass (78 kr), ett lyckligt eko ur farmors gamla kokbok. Enkelt och läckert till vettigt pris.

NÄR ZORN TOG sig an Freden försäkrade han sig om att vissa rätter, som köttbullar, skulle finnas kvar på menyn efter återinvigningen. Och inte har det varit endiver och stjärnanis som gjort att Slas känt suget från Gamla stan. Numera lever strömming och oxbringa ett undanskymt liv på Freden och man är farligt nära att svika sin kulturgärning. Varför sätta det bästa man har på undantag?  En krog med sådana anor behöver inte ha Pontus- eller Operakällarkomplex. Det är inte klädsamt.