Våren på El Diablo var crazy-latino men nu har det mesta fallit på plats.
EL DIABLO ÄR en charmerande byracka, en gatukorsning som råkat bli en fullträff. Medan amusen glider ner - det kan vara en karibisk morotsshot eller en mikrotartar på räkor - seglar bricka efter bricka med Margaritas förbi vårt bord. När vi får in varmrätten - och galangalgratinén smälter över sötpotatis- och kokosomeletten - då ångar det på bra i baren och allt som krasar är inte is.
FRÅGAN ÄR HUR många tequilasorter man kan testa på en kväll. Nordens största sortiment av äkta vara, gjord på agave, tycks trigga pojkar med leklynne och pengar. Det gör kanske även inredningen - krokopräglat mörkt skinn på sköna men "tacky" stolar, blanka hjorthorn i silver, svarta slimmade skjortor och hängslen på personalen - och så fan själv i rött som symbol.
EL DIABLO HAR på kort tid fått många stammisar och det blir nästan alltid fullt hus framåt natten - även på måndagar som brukar vara öken på mindre krogar. Till partystämningen bidrar också en kort, egenkomponerad samling på repeat, med soulartisterna Minnie Riperton och Leon Ware på lagom volym. Annars är det vanligaste drinktilltugget reggae och 70-talsdisco.
I BAR OCH MATSAL gnor tre grabbar som också äger stället. Det gör sitt till. Servicen är engagerad, självsäker och ödmjuk, utan ett spår av preciösa "här har herrskapet en liten coulis". Vi inleder gärna måltiden med husets Margarita (86 kronor) som har perfekt balans mellan limesyra, sötma och den aningen rökiga tequilan. Saltet ligger bara på glasets ena sida, så man kan välja om man vill ha den med eller utan saltkorn på läpparna. Ett alternativ är den specialblandade alkoholfria drinken på jordgubbar, lime och is (45 kronor) som påminner om Dolly Parton: läckert rosa, sötsyrlig och generöst tilltagen.
KÖKET KALLAS "southwest cooking", praktiseras mest i Kalifornien och hämtar energi och fantasi från Latinamerika. Sedan El Diablo öppnade för ett drygt halvår sedan har dock köket trimmats ordentligt. Vårens menyer var så fantasifulla att vi ibland undrade om köksmästaren hade en psykedelisk hobby. Nu faller det mesta på plats. Det finns till och med en och annan rätt som känns lite väl trygg. Diablos eget bröd är inte oväntat salt - anisdoftande sprött och krispigt knäcke - eller fruktkakesött späckat med choklad och aprikoser. Båda sorter gör sig bra tillsammans med den smöriga färskosten smaksatt med en rejäl dos vitlök och lite apelsinskal.
TONFISKTARTAREN (122 KR) är pinfärsk, finskuren "raw food" på en skiva serrano. Samma spanska lufttorkade skinka - men knaperstekt - sitter nerstucken i tartaren. Det funkar bättre till den köttiga, hala fisken. Den tärnade mangon som serveras till smakar lite vinterblekt men rätten är välgjord och vacker. Vitlöksmarinerade tigerräkor - suck - (118 kr) är spänstiga och smakrika, serveras med en ljuvligt fluffig blomkålskräm. En sval fruktsallad i het kryddlag fullbordar den smakrika och balanserade förrätten.
DIABLOS MAJSKYCKLING (215 kr) är perfekt tillagad; saftig och mör med gyllengult, frasigt skinn. Den serveras på en spegel av reducerad sky med sötma och i sällskap av sötpotatis och en liten omelett med smak av kokos. En slatt slush gjord av ingefärssläktingen galangal får smälta ner på omeletten - om den finns i lager. Det händer att kocken i stället garderar med en sås på röd paprika som serveras i separat skål på tallriken! Synd, för rätten behöver inte en halv deciliter sås till utan just bettet och syran hos galangalgratinén som den kallas i menyn.
NÄR VI NJUTER av oxfilén (245 kr) är det som om drömmen om den goda "konferensmaten" för en gångs skull besannas. Köttet är perfekt stekt och serveras med en utsökt krämig potatiskaka med chilisting, lagom syrlig rödkål och mjukmullig, aromrik jordärtskockskräm. Mycket gott men föga latinamerikanskt. Om våren på El Diablo var crazy-latino så ser hösten ut att kunna bli lite väl snäll-svensk. Glöm inte att vi är svältfödda på latin-amerikansk hardcore här!
KANSKE ÄR DET tonkabönan - just nu populär ingrediens i framför allt herrparfymer - som gör att vi får rökelsevibbar av Diablos crème brûlée (75 kr). Den har hur som helst bra täcke, vacker, rökbrun färg och är föredömligt liten. Den annonserade smaken av citrongräs har vi inte ens anat och jordgubbssorbeten till är len och syrlig. Enda plumpen i en den fina desserten är en djupt deprimerad växthusjordgubbe. Coconut creampie (79 kronor) är i själva verket en philadephiaspetsad parfait med härligt knarrande kokosflingor och lite smöriga smulor av digestivekex. Chokladsåsen till är riktigt sexig: ren, väldoftande och självsäker med styrka av både själva kakaon och lite extra gas av chili. En sked sorbet på den asiatiska och försiktigt fläderdoftande stapelfrukten litchi kontrasterar perfekt till både det gräddiga och det starka i den här favvodesserten. Litchin är läcker också ihop med den föreslagna tequilan - en Arette Añejo för 26 kronor centilitern. I menyn finns tequilatips till varje rätt men vi som föredrar att dricka vin till maten får goda råd av personalen.
VINLISTAN ÄR LIKA måttfull som menyn men innehåller höjdare som Tabali, en chilensk pinot noir för 109 kronor glaset. Det räcker länge. Skön stämning, glada överraskningar, respekt för gästerna och gott självförtroende - vad kan man mer önska sig av en kvarterskrog? El Diablo är en vinnare i vintermörkret.