Gatumaten är alla kockars favoritföda. Den är snabb, lokal, autentisk, prisvärd och i vissa delar av världen förvånansvärt nyttig. Den säger också mer om livet i städer som Singapore, Tijuana, Seoul, New York och Nairobi än finkrogarnas globaliserade representationsmat.
Med undantag för strömmingen och renskaven som säljs vid Slussen är den svenska gatumaten lite för stabbig och osofistikerad för att kunna mäta sig i en internationell jämförelse. Att allt fler av stadens korvkiosker genomgår en total ”makeover” och återuppstår som thaikiosker är ur det perspektivet ingen gåta.
Just strömming – med mos – får faktiskt också vara med på ett hörn när restaurang Hornstull Strand, fd Street, listar global gatumat i sin nya meny. Här kan man sitta i krogvärmen, blicka ut över frostnupna Årstaviken och drömma sig bort till så skilda destinationer som Karachi, Tobago, Thessaloniki och Åreskutan. Rätterna är i plockvänligt mellanformat och fungerar bra som ”extramat” till en öl eller ett glas vin.
Vill man äta sig middagsmätt är man snart uppe i nivå med de dyrare mellanpriskrogarna.
Konceptet är anpassat efter den nya regimens storsatsning på Strand som stans nya livescen. Att tyngdpunkten i nöjesetablissemanget nu ligger på musiken illustreras bäst av att de nya ägarna inte kostat på restaurangen ens en färgburk medan bara ljudanläggningen i konserlokalen gick loss på cirka 2 miljoner!
Med de rödmålade betongväggarna, containersoffor och ventilationsrör påminner den om en korsning mellan en ungdomsgård och en övergiven industrilokal. Stolarna och borden är anonyma, som hämtade från Miokatalogen. Belysningen är bra, akustiken slamrig, ögonfägnaden begränsad. Joakim Pirinens teckningar på hemsidan kunde gott ha fått en hedersplats som väggmålningar.
En konsertfri kväll kan lokalen vara sorgligt halvtom, men när förfestande publik fyller matsalen är stämningen bättre än den någonsin var på Street- tiden. På pluskontot finns en ny attityd hos personalen: proffsig, mogen och vänlig. Tidigare var det snarare trötta latmaskar som slog an tonen.
Det är plockvänligt, pratvänligt, fingerkladdigt och framför allt roligt att äta på Hornstull Strand. Synd att alltför många rätter är så kallat ”bakfyllekäk”: fet, söt och mosigt lättäten mat som nästan bara innehåller snabba kolhydrater.
Poängen ur ett krögarperspektiv är att alkoholen – som kanske är det som lockar till ett ställe som Strand – drar i gång en blodsockerkurva som får hela systemet att gallskrika efter socker eller något som kroppen snabbt kan omvandla till socker, till exempel potatis eller vitt bröd. Och när tallriken är tom vill man ha mer – öl!
Gambas piri-piri (115 kr) är till exempel två oskalade, grillade jätteräkor som vid åtminstone ett tillfälle helt saknade piri-piri och serverades med fyra (4) stora skivor lätt vidbränd baguette dränkta i olja!
Indiska samosas (80 kr) på potatis och blomkål, kommer in i en flottig frityr med generös kanelsmak som mer än något annat påminner om McDonald’s äppelpaj. Ska det föreställa varmrätt eller efterrätt? Lammgrytan (125 kr) som består av lika delar kött och potatis, kommer vi inte heller att drömma om.
Tobagoburgaren på svärdfisk är också en konstig rätt, med en sönderkokt fisk som serveras i en anonym muffins (130 kr). Då har den sashimi(140 kr) vi fått varit ett bättre val. Den består av fina, sotade bitar tonfisk som serveras med finriven rättika och ättiksgurkor.
Bland de europeiska rätterna förförs KK av turkisk köfte – köttbullarna med karaktäristisk smak av spiskummin och sumak och den grekiska souvlakin på fint kött och krämig tsatsiki. Smakar faktiskt precis som i souvlakistånden på de grekiska öarna.
Ungerska langos med rom och gräddfil, livrätten på Roskildefestivalen, är klassiskt fyllekäk, men de knubbiga, kaloristinna bröden serveras med lika delar kärleksfull ironi och habilt hantverk (85 kr). Köttälskaren väljer företrädesvis amerikanska baby back ribs (130 kr), söta, möra och mörka kamben som dock serveras med en tillkrånglad coleslaw på tomat och paprika.
När det kommer till efterrätterna tryter kockarnas inspiration. Frasvåfflorna à la Åreskutan är brunchordinära men serveras med en len pannacotta och hjortron som fått behålla lite av sitt tuggmotstånd (50 kr).
Bananaspliten är mer barnsligt rolig än god, med köpemaräng och tunn mjölkglass (50 kr). Chokladkakan för 50 kronor är dammig och torr, serveras med en tryffel som smakar gammalt kylskåp och en chokladkräm som smakar ingenting.
”Ge folket vad folket vill ha” verkar vara Strands devis.
Men om den yngre konsertpubliken sväljer ”korvkioskmaten” i lyxförpackning återstår att se.
KROGKOMMISSIONEN 29/1 2009