MAT KAN ÄTAS i de mest skilda miljöer. Gatmaten på närmaste trottoar, stående eller i språnget. En wurst i näven, puckon i den andra. Den hemburna pizzan slukas med fördel framför tv:n. På finkrogar som Mathias Dahlgrens intas finfödan på linneduk under diskreta samtal och med understöd av en oändligt uppmärksam servis. Tumregeln har länge varit att ju kostbarare mat desto större lugn. Guldkrogar spelar sällan annat än lättsmält new-age-musik som ljudtapet; allt fokus på tallriken.
SÅ FUNKAR INTE Imperiet. Det är en 2000-tals-krog med utpräglad musik- och barhängprofil (granne med en galleria) där gästerna äter med dj:er som Benjamin Bertholdo och Daniel Öhrn som högljudda bordssällskap. Att få i den äldre uteätarpubliken uppskattar Rex the Dog-remixar till sina smörstekta uerfiléer syns i det homogent unga klientelet. Krogkommissionen tror att sådana här ljudmiljöer kan bli problematiska i tider av börsoro och potentiellt glesare gästunderlag. Trots att Imperiet har varit öppet sedan i september känns krogen fortfarande inte helt inbodd. Kanske har det med storleken att göra.
ETABLISSEMANGET ÄR fortfarande lite av en Finlandsbåt inredd i svart, vitt och limegrönt. Men inte en kryssningsskuta på det drängfulla sättet utan det där välplanerade, effektiva och enorma, där varken service, inredning och gästmassorna sätter avtryck.
MATEN ANDAS SAMMA baskänsla. Både meny, komposition och tillagning är stabil och hyfsat prisvärd, men alltid alltid på den trygga sidan om staketet. Hängsle och livrem: Många kött-och-pommes-rätter, men ändå flera fisktallrikar och så väl enklare som lyxigare utföranden beroende på vad mage och plånbok mäktar.
PORTIONERNA ÄR rejält tilltagna. Dessutom finns prisvärda vinförslag på glas och fläckvis kunnig personal att glädja sig åt. Imperiet är en trygg krog med rätter som man känner igen och där de flesta torde känna sig välkomna. En för ögonblicket kommersiellt listig inriktning av publiktrycket att döma, men också en möjlig framtida svaghet i en stad med sisådär tolvhundra innerstadskrogar att välja emellan: "Man får intrycket av att sitta och äta middag i ett utställningskök på Ikea, ingenting är riktigt på riktigt.
DET ÄR TREVLIGT, men inte personligt. Det är gott, men inte minnesvärt. Och det är prisvärt, men ändå inte värt det"; sammanfattar en av Krogkommissionens utsända. Vi har i det tilltagande basdunket från kvällens dj ätit flera fullgoda förrätter. En lite anemisk ankleverterrin skuren från rulle och lindad i en oefterfrågad rökt remsa ankbröst - brioche och svartvinbärschutney med rätta syran intill (120 kr).
EN HABIL FÄNKÅLSSOPPA kostar 95 kronor. Soppa är en underskattad förrätt, inte minst så här mitt uppe i vinterhelvetet, och vi tackar köksledningen för valet av basingrediens - jordärtskocksoppa föråt vi oss på under förra decenniet. Denna fänkålsvariant är pålitligt gräddig, mycket mild, och kommer inte att uppröra någon gom. Nypan rostade fänkålsfrön som strötts på ger anrättningen en lite trevlig brödig ton. Tillbehöret gratinerad toast med avokado och räkor är matig, men synnerligen svennig. Och varför formfranska? Ett luftigt vitt bröd kryddat med klassiska brödkryddor, som anis och just fänkål, skulle tillfört tanke och klass. Gästerna skulle samtidigt ha sluppit känslan av "det här hade jag ju kunnat göra hemma". Enligt en aktuell Rockystrip den ultimata förolämpningen på restaurang. Den nyduschade innebandykillen inleder med fördel en grabbsittning med den matigare råbiffen serverad med klassiska tillbehör (105 kr / 165 kr som huvudrätt med pommes frites). Korrekt utförd på kalvkött är den och med både rödbetor, kapris och senap, varken mer eller mindre.
TONFISK SÄTTER DEN okoncentrerade kocken på prov. Det räcker med någon halvminut för länge på det heta järnet så förvandlas den här taggfeniga matfisken till torrt grått kött likt fyllnadsmassa. Här levereras i stället en saftig bit med rostad vitlök, kronärtskocka och en näve svamp för 225 kronor. Ett bra menyval. Samma betyg förtjänar de fina rosa skivorna reninnanlår i sällskap av rostade, något sladdriga, rotfrukter, snyggt frästa sidfläskkuber och en bytta onödigt lös potatispuré under ett täcke gratinerad västerbotten med välkommen skärpa (255 kr). Rätten vilar i en översöt reduktion som drar ner helhetsintrycket. Kockslarv. Helgeflundra med brynt smör, pepparrot och räkor (220 kr) är en nästan perfekt ångad bit fisk. Olyckligtvis har köket hällt det brynta smöret för tidigt över den rivna pepparroten som stelnat till en klump på den undervärmda tallriken vid servering. Rikligt med räkor ingår dock liksom ägghack. Att ha handskalade räkor intill maskinskalad potatis är visserligen en korrekt prioritering, men potatisens stärkelseskinn skvallrar om genvägar i köket.
KÖKETS CRÊME BRÛLÉE (85 kr) är av det lättglömda slaget liksom den platta citrontarten med lakritsglass, sesamflarn och hallon (78 kr). Aningen gladare blir den godissugne av husets hyggliga cheesecake på passionsfruktstema (78 kr) eller chokladparfaiten med vit choklad-glass och apelsinbrûlée (83 kr). Det är en smakrik parfait på aningen bitter kakaogrund, men med en stor kula mycket söt glass som snart tar kommandot. När desserterna tagit slut vill personalen ha cirkulation vid borden. Några försök till merförsäljning görs i alla fall inte.
Den som ändå vinkar in en sängfösare kallad Södern får en svårt vattenskadad, understark, drink på bourbon, råsocker, Cointreau och angostura för nittioåtta kronor. En bartender på Viking Line skulle skämmas för mindre.