La Casa får godkänt som brukskrog för pizzaorienterade barnfamiljer på västra Söder, men är inget för gourmeten som gillar överraskningar
I DESSA DAGAR få man vara tacksam över så kallade italienare i mellanprisklass med vinrättigheter i behåll och hyfsad relation till fogden. Som brukskrog, särskilt för barnfamiljer utan miljoninkomst, är genren oslagbar på vår breddgrad.
LA CASA ÄR inget undantag. Inredningen är begåvat balanserad mellan trendigt och pizzeriamysigt. Maträtterna har italienska namn men serveras helsvenskt med kött och potatis och sås i en blandning som skulle få en italienska att gråta. Färdiga fonder snålas det inte med och pastan är sällan al dente.
SERVERINGEN LIGGER på samma nivå som sämre hak på italienska turistorter. Man får be om allt, ofta ett par gånger, och känner ibland att man är till besvär. Det har ett sådant ställe inte råd med i längden.
Något som bör avskaffas pronto är otyget med sittningar. Skolmatsal, kursgård med halvpension, kennel eller scoutläger? Tidig sittning betyder att det står ett hungrigt och fruset sällskap och trampar i entrén medan du hyfsar glaset och väntar på att få betala.
TROTS DESSA FÖGA publikfriande olater strömmar gästerna till La Casa från hela västra Södermalm. Det är något tryggt svenskt med den här speciella mutationen. För alla som inte är bortskämda gourmeter känns atmosfären ugnsvarm och kravlös och plånboken blir inte dammsugen efter en middag. För den som inte gillar att bli överraskad är krogen ett fynd: Ingenting på matsedeln får en att blunda och fantisera. Inga djärva kombinationer, tillagningsmetoder eller grepp. La Casa lär inte bli den första "italienaren" i Stockholm som introducerar friterade tuppkammar eller lammtarmar i tomatsås.
VI HAR TESTAT några rätter från en meny lika tryggt förutsägbar som Aktuellts Jarl Alfredius.
Vinkokta musslor (72 kr) är stora och fräscha i en doftande fond. Prosciutton (94 kr) är rullad kring ricottaost och tärnad melon. Milt på gränsen till menlöst. Carpaccio (94 kr) är tunna skivor mör oxfilé med massor av parmesan, pesto och en driva ruccola. Det är väl en smaksak om man vill leta efter sin carpaccio eller äta den som italienarna med bara några droppar olivolja, salt och nymalen svartpeppar.
Bergtungsfilén (159 kr) serveras i en sås på avocado och grädde med kokt potatis. Smakar som en rödspätta på vägkrog.
PASTARÄTTERNA ÄR GRÄDDIGA och själva pastan saknar spänst. Linguine all´arragosta (138 kr), som den kallas i menyn, är svart spagetti, färgad med bläckfiskbläck, i kladdig hummerfond på flaska. Den halva hummern som kröner anrättningen har inte ett uns smak. Det är en gåta hur tillagningsprocessen kan göra ett läckert vattendjur så likt barkbröd. I sådana lägen är priset knappast en tröst.
Saltimbocca (182 kr) är bäst i test: mör kalv med parmaskinka och salvia i marsalasås som faktiskt smakar marsalavin. Oxfilé (182 kr) är också mycket prisvärd: en saftig röd tournedot som lindats med en baconskiva.
Pizzorna ligger över medel och är givetvis barnens favorit.
Citronsorbet (48 kr) är god inköpt limesorbet med skivad honungsmelon och hallonsås. En fest för priset. Vaniljglass med chokladsås är en given barnhit för 44 kronor. Tiramisu (52 kr) smakar sprit och kaffe som sig bör men mascarponen får man leta efter i sockerkakan.
ESPRESSON FÅR GODKÄNT men att bara servera ett enda vin på glas går fetbort. Svensk medelklass vill inte ha ett glas merlot som smakar körsbärssaft till oxfilén. Inte ens när det kostar 46 kronor.
Trots uppenbara brister är det inte sista gången krogkommissionen tar en pizza med barnen på La Casa. Man får ta krogen för vad den är och hoppas på bättring. Och visst kan en vedugn, husets vin och salviadoftande kalvkött förvandla en dålig dag till Bella notte.