KVARTEREN KRING DE fridfulla gator som i bostadsannonserna brukar kallas ”nedre Kungsholmen” – varken city eller Fridhemsplan utan bokstavligen mitt emellan – är något av en doldis i stans krogsammanhang. En gång i tiden låg Bon Lloc visserligen i hörnan Pilgatan/Bergsgatan, men annars är det en stadsdel dit inte särskilt många transporterat sig enkom för att äta. 

NU RÖR DET så smått på sig. Gamla magneten Mäster Anders har visserligen tappat en del stammisar efter ägarbytet, men Bergamott har flyttat in i malaysiska Regnskogens gamla lokaler ett stenkast bort på Hantverkargatan och närmast blivit något slags Mini-Tranan. Kungsholmens Stureplanstintade lokaler nere vid Norr Mälarstrand tilltalar möjligen inte de mest stadsdelskonservativa, men har attraherat lounge- och muzaksugna från hela stan. Terrenos vinotek på Scheelegatan håller stadigt ställningen som en av stans mest originella vinbarer. 

OCH SEDAN NÅGRA månader har gamla Cubanito bytt skepnad och återuppstått som La Dame Noire, med det K-märkta taket och panelen i behåll, men med ny blanksvart inredning, mjuk belysning, soft ljudnivå och en handfull barfåtöljer i rödvinsröd sammet. Det forna barsorlet har förvandlats till lite mer sober matsalskänsla, och vid krogkommissionens besök har det varit gott om gäster som tagit sig för av den globetrottiga menyn, där franskt möter svenskt och asiatiskt – dock inte på samma tallrik. (Crossovertröttman från nittiotalet sitter bevisligen fortfarande i.) Såväl menyn som atmosfären talar ett tydligt språk: kvarterskrog med ambitioner bortom enbart kvarteren. Synd därför att den på pappret tilltalande menyn inte levererar vad den lovar.

FÖRRÄTTERNA ANLÄNDER KVICKT Misstänkt kvickt, inte minst med tanke på hur högsvansat presenterade de är. Kylskåpskylan skvallrar. Mandelpotatiscrèmen med Kalixlöjrom, skalstrimlor av citron och yttipyttiga krutonger (145 kr) låter till exempel som en saga, men den iskalla, korniga potatiskrämen hade smakat betydligt bättre om den var förslagsvis ljummen mot den lika kallkrispiga rommen. Samma sak med den lätthalstrade tonfisken som bjuds med wasabi, avokado, gurka och krispig wonton (135 kr). 

TONFISKEN HAR EN snygg röd kärna men är även den alldeles för kall, liksom också avokado- och gurksalladen, vilket gör att wasabins varma karaktär bokstavligen fryser bort. Mest lyckad är ljummen brin d’amour som serveras med rökt sidfläsk & surdegskrutong (115 kr). En skiva av den korsikanska osten kryddad med timjan och rosmarin, i gränslandet mellan fast och flytande, har toppats med en skiva rökigt fläsk och sallad. Krutongen är mer ett krispigt flarn av surdeg, men okej. Dressingen på salladen är rätt dominant men brytningen ost-kryddor-rökt är toppen. Men ät fort. När osten svalnar och stelnar är det inte lika kul längre.

KROGKOMMISSIONEN ÖNSKAR att det legat mer sanning i den gamla bantarklyschan att man äter med ögonen – på La Dame Noire bräcker nämligen de visuella intrycken de strikt gastronomiska med hästlängder. Bland huvudrätterna ger vi godkänt åt den hängmörade entrecôten som serveras med chimichurri och krispig potatis, (265 kr). Köttbiten är en rakt-upp-och-ner-historia med lite av den argentinska (och starka) grillsåsen chimichurri till och en friterad potatismosaktig stav. Inget att skriva hem om, och rätt dyrt, men fullt passabelt mot gommen. 

DET BRÄSSERADE LAMMLÄGGET med ratatouille (235 kr) är blekare. Lammlägg var en gång i tiden Dining Clubs paradrätt och gjorde oss alltid mätta och glada. La Dame Noires variant är okej, men inte mycket mer. Köttet är löjligt mört och formligen dråsar av benet, men att kalla ratatouillen för ratatouille är närmast falsk marknadsföring. Det krävs mer än hackad zucchini och aubergine i en tunn tomatsås för att få ställa sig under den provençalska paradrörans flagg. 

ÄVEN RÖDINGEN (235 kronor) lämnar en hel del övrigt att önska. Den praktfulla kallvattensfisken är stabbstekt à la strömming och möter alldeles för många smaker på tallriken – en sås med grovmalen senap, en ganska rinnig rotselleripuré och lätt syrlig bladspenat. Och visst ska man ha en applåd för att man inte gått rutinvägen och nöjer sig med att erbjuda non-karnivorerna en slapp svamprisotto, men La Dame Noires vegetariska alternativ, saltbakade gulbetor med röda linser i vinägrett och apelsinglaserade endiver, är så endimensionellt att man är benägen att betrakta vegetarianism som ett straff. Tillagningsmässigt är anrättningen inte direkt misslyckad, men är märkligt enahanda i munnen med rent vinägersura linser som krigar, snarare än harmonierar, med de apelsintintade endiverna och de visserligen söta och doftande gulbetorna.

AV EFTERRÄTTERNA KOMMER vi varken att minnas den nötcrèmesmakande jordnötsglassen med skinntorra marshmallows med något slags fond av kall chokladsås, eller den fryskalla äppelkompotten med lättfilstunn ingefärskräm och stelnade havregryn, men dulce de leche-puddingen med kryddiga körsbär (85 kr) är en efterlängtad fullträff: mjölkpuddingen har fin kolasmak och serveras i trevlig liten burk med patentlock, och körsbären väger perfekt upp sötman från puddingen med en syra och koncentrerad körsbärssmak. Ostbrickan (115 kronor) är inte direkt minnesvärd, med rätt anonyma och ospecificerade bitar av blåmögel-, get- och kittost, men den håller bra temperatur och är vackert upplagd med flortunna baguetteskivor och en klick stadig fikon- och valnötsmarmelad.

LA DAME NOIRE har alltså en bra bit kvar innan maten kan matcha prisnivån och den praktfulla interiören – jämte Mäster Anders akustik och gula kakel faktiskt en av Krog-Kungsholmens allra vackraste lokaler. I nuläget är det faktiskt därför den stämningsfulla lilla baren som får betraktas som ställets starkaste dragplåster. I de röda fåtöljerna kan man garanterat prata bort både timmar och flaskor medan Scheelegatans stilla gatuliv flyter förbi utanför fönstren.