Ett sådant läge, ett sådant läge … solen, kajen, de glittrande vågorna och utsikten mot Skeppsholmen, båtarna, Fåfängan där borta. Om somrarna är den breda Skeppsbrokajen en oomtvistad AA-position.

Men det är också en adress som under den varma årstiden är invaderad av turister – och folk som vill ha deras pengar. Restaurangerna på Skeppsbron har inte heller alltid lyckats hålla kvalitet och stämning uppe; det är inte lätt att ha en säsongsbetonad adress. Smockat – versus ödsligt. Läget är inte lika lysande under Stockholms snålblåsiga månader.

Det är också halvtomt på Loch & Quay en vardagskväll i februari, och bara ett par, tre sällskap äter i lokalen.
Krogens namn är förstås en ordlek, loch kan läsas som både engelska för ”lås” (och syftar på den närliggande slussen) och skotska för ”sjö”, medan quay står för ”kaj”, och ägarna till denna gastropub – säsongens inneord – har erfarenhet av gemyt från några års drift av den irländska fotbollspuben Southside vid Zinkensdamm. Nu vill de uppenbarligen pröva vingarna över större vidder.
Det går väl så där.

För även om mottagandet är trevligt – fast man kan tycka att det borde ske på svenska, det är inte självklart att alla svenska gäster känner sig bekväma med att tala engelska, lokalen ombonad med rutiga väggar, hemtrevliga lampor och djupa, brittiska skinnfåtöljer, och menyns beskrivningar ambitiösa på gränsen till det pretentiösa, blir besöket en svajig upplevelse.

Förrätten pilgrimsmusslor (119 kr) är visserligen rätt så generös och snyggt presenterad, med goda halst­rade musslor placerade på små potatisskivor. De serveras med en mild men något feg hummer- och gräslökssås, och några ruccolablad som verkar finnas där för färgens skull. Kronärtskockspurén och de utlovade ångkokta musslorna lyser däremot med sin frånvaro. Det är en tam och alltför osaltad rätt för att överraska gommen.

Fransk löksoppa (89 kr) är en klassisk, bedrägligt enkel rätt som inte ser mycket ut för världen men som väl tillagad kan vara fantastisk, med smak av lenstekt lök, timjan och vitt vin, och helst serveras läckert ostgratinerad och med krutonger av gårdagens hembakta, rostade bröd. Här är det en medioker brun historia, grov i smaken och nästan grötliknande, utan minsta krutong. Till soppan serveras en scone med timjan och soltorkade tomater; samma bulle som kommer varm till bordet som bröd. Det är en alltför mastig och pikant brödbit att inleda en måltid med.

På den lilla menyn finns även marinerade lammrack (249 kr), med ragu på mynta och berlottibönor, med auberginepuré och tempura­zucchini samt en rosmarin- och mintsås. Det är en stabil och rustik komposition som vilar på en fin ton av mynta. Lammet är välbehandlat och smakrikt, bönorna perfekta i konsistensen.

Oxfilé med dauphinoisepotatis (259 kr) är en korrekt hanterad köttbit i sällskap av en riktigt god biffrulad med tryffel, en klutt mild kronärtskockspuré, kalvsås och ett par confiterade körsbärstomater. Det är en habil och prisvärd rätt man med fördel bör välja, i synnerhet framför menyns fiskalternativ: marulks- och gräslöksravioli (239 kr) med rödbetor, ruccola, citron- och vitvinssås. Rätten går inte att äta upp.

Raviolin med sin milda fiskfärsfyllning mördas brutalt av ett vasst rödbetshugg. Den rödgröna salladen badar i en översöt dressing – som om någon uppfattat att rödbetor och honung brukar kunna samsas, utan att ens reflektera över sältans funktion. Här saknas den helt. Det är en märklig rätt som borde besparas varje restauranggäst.

Också på efterrättssidan vacklar det ordentligt. Man bör hoppa över osttallriken (119 kr), en oinspirerad historia med kylskåpskalla ostar, trista kex och ledsna selleristavar, och i stället gå rakt på äppeltartin (89 kr), som serverad med halloncoulis och vaniljglass är en rejäl bit härlig äppelpaj utan krusiduller. Perfekt.

Det är roligt att någon med gott humör och ambitioner har flyttat ut på Skeppsbrokajen, och det är – även när det är glest bland gästerna – inte ekande utan tvärtom ganska mysigt i matsalen. Men menyn är ett lotteri och här erbjuds endast ett fåtal viner glasvis, och när vi på vägen ut passerar genom loungen längtar vi nästan dit i stället, för att antingen sjunka djupt ned i en soffa eller sitta i baren som de tjejer KK såg, sippande på var sin snygg cosmopolitan, småsnackande med den stilige bartendern.

Fast det spelar inte så stor roll, kan man sucka. Loch & Quay kommer att klara sig finfint när sommaren och turisterna kommer. Och de får säkert trevligt, fast det vore roligt om de fick bättre smak­minnen av matstaden Stockholm än det här.