Krogkommissionens bestämda uppfattning är att den som ska öppna en ny italienare på Söder bör vara utrustad med ett stort mått optimism och en lust att tillföra något utöver standardutbudet. Området har knappast brist på italienska restauranger, och även om marknaden verkar vara nästan omättlig så är det i slutändan omsorg om detaljerna och kärlek till traditionen som får oss att vilja återvända.

Nostrano på Timmermansgatan är ett hål i väggen med mycket italiensk tradition att förvalta.  Fram till nyligen låg här nu nedlagda Vinerian, och tidigare huserade Toscano på samma adress. Nu är lokalerna nyputsade och Nostrano gör allt för att få till en italiensk kvarterskrogsatmosfär. Och lyckas riktigt bra med det. Restaurangen rymmer ett tjugotal sittplatser inomhus och en mindre uteservering mot trottoaren. Det är dukat med oklanderligt vitt linne, och den lilla bardisken är klädsamt överbelamrad med flaskor. Det är trångt mellan borden och välfyllt – både av kändisar och kringboende.
Som det anstår en restaurang med kvarterskrogsambitioner är Nostranos meny på intet sätt överdådig. Den består av en handfull av vardera förrätter, pasta, huvudrätter och desserter.

Här finns naturligtvis Bruschetta (72 kr) – ett grillat lantbröd, som förutom tomat och mozzarella även toppas med sardeller och några små skivor korv. Gott.
Det kan man tyvärr inte säga om Carpaccio di polpo alle ligure (108 kr), som är tunna skivor bläckfisk åtföljda av en röra på fänkål, sjökorall och citron. Det är en intressant komposition som skulle kunna vara riktigt bra. Men i det här fallet är bläckfisken uppenbarligen frysskadad – lite vattnig och grynig – och på det hela taget intetsägande.
Carpaccio classico (124 kr) med oxfilé och rucolapesto är bättre utan att därför vara någon särskilt minnesvärd upplevelse. Detsamma gäller Carciofi alla pianura padana (96 kr), ungsbakad  kronärtskocka med provoloneost och örter.

Vi prövar en Caramelli nostrano för 149 kronor, pastaknyten fyllda med oxkött, pumpa och ricotta samt en sås på bland annat tomat, salvia och parmesan. En spretig rätt där pumpans sötma inte samsas med den fadda såsen. Agnello alla Lombarda (228 kr) är ett rejält knippe fint stekta och uppmuntrande enkelstyckade lammkotletter. Tyvärr åtföljs de av en polentalasagne som inte skänker någon glädje. Det är en dystert brunaktig, översaltad och kompakt massa som är tråkig både till utseendet och smaken.
Samma brist på helhetsfinish gäller Involtini di ripieni – kalvrulader fyllda med provolone och prosciutto (218 kr) som är fint behandlade köttbitar med krämig ost i en bra men inte sensationell marsalasås.

Till detta serveras obegripligt nog en skål överfriterade och flottyrsmakande potatisbitar som skulle vara en skam för vilken vägsylta som helst. Bättre lyckas Nostrano då med Filetto alla Cuneo (239 kr), en fint grillad oxfilé som tyvärr serveras på en lite för fuktig och geggig jungfrusallad med Bra Duro Stravec ost och citron.

Desserterna är godkända men inte mer. Vi äter exempelvis en Gelato di calcio (76 kr) – en tennisbollformad vit nougat- och kaffebakelse doppad i kakao och smörkola. Det är en mäktig, möjligen fabriksgjord, men smarrig avslutning. Både Tirami su (69 kr) och Pannacotta ai frutti di bosco (73 kr) klarar sig också utan anmärkning.
Så trist nog är Nostranos mat ganska oengagerad. Men värre problem har de med serveringen. Vi får be om påfyllning av vatten, att ljuset ska tändas, och brödkorgen (med degigt, ofärdigt bröd) sveper förbi blott en gång utan att någon frågar om vi vill ha mer.

När lokalen fylls på blir det ännu värre, och personalen lägger det mesta av krutet på de kända ansikten som frekventerar borden. Det är ju också ett sätt att göra sig populär. Men att så tydligt visa det för de övriga gästerna är direkt oförskämt.
Vi noterar dock ett ökat engagemang när det gäller vinet. Vinlistan är ambitiös och vi får då omsorgsfull guidning till väl utvalda glas, en stilriktig artighet vi önskar kunde gälla även i övrigt.

Nostrano borde ha alla förutsättningar att bli en stabil och trevlig kvarterskrog, men i nuläget kan KK inte ge dem godkänt. Bitvis är det riktigt bra, men köket slarvar med detaljarbetet och man kan drabbas av rejäla bottennapp och besvikelser. Mer kärlek än så här kräver det italienska köket.
KROGKOMMISSIONEN 25/6 2010