Öppen fråga: Vill man äta i en fönsterlös källare med skyddsrumsvibbar?
Det är något märkligt med denna underjordiska matsal, mer nu än under Peacock-eran och dess nattklubbsambitioner. Nu vandrar man in till Supper på den mest bisarra av entrémattor; en svampig sak med gatstensprint. Mycket sinnesutvidgande. Den gamla garageinfarten från Tegnérgatan har fått en hardcorenostalgisk scenografi med lite waldorfkrydda som påminner om Tor Svaes scenografi på Junibacken: en illusion av slitna kvarter i någon sydamerikansk småstad; tvätt på tork mellan husen, nötta dörrar och flagnande puts. Stureplan känns avlägset – och det är väl det som är meningen med den här trashankschica stilen.
Den jättelika, fönsterlösa lokalen är indelad i tre sektioner: ett latinskt torg med vita sirliga gjutjärnsstolar och kakel på väggarna. En bar med sprit i pyramider och stora romantiska svartvita foton på kubanska män i stråhatt. En ”modern” del med väggfasta soffor i starka färger och kubistiska lampetter. Servisen är vänlig och förkommande, sätter sig gärna ner, förklarar och föreslår. Men två servitörer på vad som ser ut att vara 500 kvadratmeter är snudd på oförskämt. Det är inte acceptabelt att en trerätters middag på en mellanklasskrog tar lika lång tid som en avsmakningsmeny på en guldkrog.
Supper-publiken är blandad. Större tjejgäng håller fnittrigt hov, några par håller hand och tittar djupt i ögon, en barnfamilj delar ett fat grisribs som kvällsmat. Köket är dessvärre inte pålitligt. När omsorgen är större i matsalen än i köket är det bäddat för besvikelse. I sina bästa stunder kan framför allt smårätterna här vara ett lustfyllt äventyr, ibland som att äta tveksamma kylskåpsrester efter en weekendresa.
Supperkökets ceviche är rätt afton en underbart saftig och knubbig anrättning på utmärkta råvaror och omsorgsfullt skuren: limemarinerade räkor och fisk, avokado, granatäpple och koriander. Andra kvällar är den slafsig och oaptitlig, gjord på burkräkor och ynkliga fiskbitar bortom bäst före-datumet. Husets costillas, mangoglaserade, möra men onödigt feta spädgrisribs (115 kr), är prisvärda och rikligt bjudna. En liten fräsch melonsallad som serveras vid sidan kompletterar precist. Den kan också fås som sideorder (45 kr) liksom den utmärkta sötpotatispurén (45 kr).
Gambas (115 kr) rymmer stora fina räkor i chilistark olja, men aiolin, rörd på rostad vitlök, är rinnig och anemisk, brödet av dyster lunchkrogstyp. Filet de carne (115 kr) innehåller lätthalstrad oxfilé i carpacciotunna skivor, pimpad med finskuret äpple, paranötter och en kall, mild senapssås. Enkelt, mycket gott. Pez espada (195 kr) har störst potential bland varmrätterna: fyra väl tilltagna och fasta fiskbitar, men alls inte torra, vilket kräver ett viss mått av mindfulness hos kocken. Paprikasåsen till är mild och tonsäker. Med ett intressantare tillbehör än vitt ris tryfferat med spridda bönor kan det bli en paradrätt.
Picanha (195 kr) – ett stycke rostbiff med fettkappan i behåll – är sådant som just sydamerikaner gärna frossar i. Här fyra aningen aromfattiga skivor, men med den rätta, blekrosa, saftigheten. Smörmört, felfritt och aningen ospännande. Utmärkt ugnsrostad kulpotatis ingår.
Cordero (195 kr) i Suppers utförande är genomstekta, men ändå inte torrkörda, lammracks med delikat, mättad rödvinssky och ugnsrostade rotsaker med parmesan. Mums. Hajmalen som friterats i tempurasmet skulle däremot kunna orsaka svåra tics hos vilken japan som helst. Värma upp friterad mat? Resultatet är fiskmos med brännskadade fläckar i frityrskalet. Synd på den fina mangodippen.
Desserterna är genomgående för söta. Crema catalana (95 kr), den franska krogklassikern crème brûlées spanska syster, är i denna källarsalong en kaksmetsliknande sak utan glans och elegans. Smaken är inte dum, apelsinen mår bra av en aning kanel, men den sjukt rosa blodgrapemoussen är svårt översötad. Chocolate (95 kr) består av en chokladbakelse som kunde varit perfekt – om det inte hade knastrat av socker mellan tänderna. Till denna serveras en torkad frukt i romspetsad sockerlag jämte vaniljglass, allt så ursött att gommen krullar sig.
Det som motiverar ett återbesök är Suppers originella koncept och den vänliga – om än knappa – personalen. Bra råvaror, en och annan kulinarisk överraskning och modesta priser är också självklara plus. På minussidan väger emellertid kökets nyckfullhet tungt. I sina bästa stunder bjussar det på äventyrsresa. Andra gånger skickar det ut undermåliga tallrikar till gästerna. Lokalen är det svårare att göra något åt: när den är glest besatt fryser vi, fullsatt blir det för varmt. Fläktsystemet lyckas samtidigt inte hålla oset helt under kontroll. Den som sitter nära köket får med sig en air av stekt grissida hem.
Ägarnas passion för Sydamerika syns också i vinlistan, som frontar med bra bruksviner från bland annat Argentina. I baren finns drinkar så att det räcker till en hel karneval. Vid sidan av latinoklassiker som Mojito och Caipirinha kan du få en Cinnamon Girl, Pisco Sour eller Queen of Bahia. Eller varför inte njuta en ginger romtea efter pulkaåket i Observatorielunden? Vi ses i baren.
KROGKOMMISSIONEN 29/1 2010