STÅR DET NYFÅNGAD abborre på menyn så vet man att det finns saker på menyn som inte är det. Till exempel skaldjuren i risotton, de smakar mer frys än nyfångade. Men det gör inte så mycket, när balansen mellan den svarta skönt klibbiga risotton och havets läckerheter balanserar fint. Nöjda var vi också med den italienska kalvrostbiffen (195 kr), även om det med tiden blev en smula kladdigt på tallriken. Den välhängda biffen med kantareller (245 kr) visar sig vara en slags rullad på välgenomstekt lövbiff med mycket små kantareller i. Till detta kommer en geggig lasagne med mandelpotatis och svagt anar vi italienska tillbehör: basilika, rucola och olivolja. Nja, blir omdömet.
Kökschefen vill (efter två månader på toscanska landsbygden) leverera både svensk och italiensk husmanskost. När man gör detta i samma rätt gapar man över lite för mycket.

DET GÅR DRYGT femton minuter från det att vi får sitta ner tills någon i servicen ser vårt bord. Den havande i sällskapet kräver vatten!  Hallå!  Kan vi få ...
Sedan går det en dryg halvtimme innan vi får vår mat. Visserligen mildras lidandet av den utmärkta lammkorven. Men det är bara att konstaterar borden är för många och att det inte spelar någon roll hur snabbt servitörerna springer, de hinner inte med att kolla allt i alla fall. När alla har ätit upp går det igen en dryg kvart innan tallrikarna försvinner.

VISSERLIGEN ÄR Prinsen Stockholms mesta kulturkrog med över 100 år på nacken, eget poetpris och små konstutställningar i källaren, men det finns ändå en gräns för hur bohemiskt det får bli. Men vi ska inte bara klaga. Prinsens övre matsal (våga vägra klaustrokällaren) är ett mycket vackert rum med fin konst på väggarna, mysiga bås och underbar "ambiance". Och är du över 35, röstar vänster om c, har en rejäl lön och gillar uppknäppt skjorta (läs Helle Klein) så trivs du utmärkt här.