Är man trött på coola krogmiljöer med råa betonggolv och nakna väggar ska man bege sig till Humlehof på Folkungagatan. Här är det som om tiden stått stilla. Lokalen har en imponerande takhöjd, kakelrutigt golv i rostrött och vitt och stora ljuskronor i varm mässing.
Bardelen omges av tunga mörkbruna hyllor och skänkar. På solgula och korallröda väggar hänger en salig blandning av vimplar från ölleverantörer, bakspadar, grishuvuden, torkade kärvar, kurbitsmålningar, Marilyn i nätstrumpor och gökur.
Vi skulle kunna befinna oss i en trivsam ölhall i Centraleuropa, med mysig stammiskänsla och ändå behaglig ljudnivå. Vid borden sitter till 80 procent män, gärna med skinnvästar, fleecetröjor, gåbortskavajer och rocktröjor med turnéplan på ryggen.
Här är det griffeltavlor som gäller, inga fjolliga menyer eller vinlistor, och de erbjuder ljuvligt lockande rätter som bratwurst med surkål, fläsklägg och schnitzel, en mix av svensk och centraleuropeisk husmanskost. Och för en lyckad kväll på Humlehof rekommenderar vi gästerna att följa köttspåret.
”De flesta brukar inte ta någon förrätt”, upplyser servitrisen sakligt när vi undrar om det finns några smårätter att börja med. Om man ändå framhärdar i att äta förrätt kan man dela en råraka (190 kr) med sitt sällskap. Vi serveras en tallriksstor potatiskaka, föredömligt tunn och med fin färg. Det snålas inte med fyllningen, löjromsklicken är stor som ett ägg intill en lika äggstor creme fraiche-klick, rejält med dill och hackad rödlök. Rätten är dock väl salt, någon har klåfingrigt till och med saltat löjrommen (!), och det enda rimliga är att skölja ner anrättningen med någon av husets fatöl.
Tomatssalladen för 89 kr består av smaklösa tjocka tomatskivor, grovt tillyxad purjo, hackad rödlök och stora ruskor av rosmarin, närapå ointaglig om man inte är kanin.
Vi hugger sedan förväntansfullt in på husets schnitzel (179 kr), två stadiga bitar som serveras med brunsås och en rejäl klick majonnäsröra. Till det kommer en väl tilltagen skål med stekt skivad potatis som kappast behandlats med ömhet. Ömsom hårdstekt, ömsom mjuk, och klart översaltad. Köttet är i sig bra men paneringen är bitvis tunn och svampig utan rätt torrhet. Eftersom Humlehof serverar cirka 70 schnitzlar per kväll skulle de tjäna på att lägga ner mer möda på denna paradrätt.
Kalvlever Anglais (199 kr) är en ordentlig portion fin, mjukt smidig lever med en alldeles för hårt stekt baconremsa, små och stora kaprisar och en broccolistjälk som påminner om ett mindre träd. Den kommer in med kokt potatis, haricots verts och en symbolisk morotsmolekyl. Standardgott men ingen sensation.
Samma omdöme får också gulaschsoppan (110 kr), som är mjuk och len, men med något tunn buljong. Nötköttet är långkokt och faller sönder som det ska, men utöver köttbitar och potatis finns inga identifierbara ingredienser i soppan. KK hade inte sörjt över någon pyssenysseliten bit morot eller lök. Till soppan kommer en stor bit bakeoffbaguette. Trist.
Allt från fiskriket som passerat köket är betydligt sämre. Exempelvis västerhavstorksfilé med handskalade räkor, dill, ägg, pepparrot och potatis (195 kr). Vi får hårdstekt fisk, många och fina räkor och enorm pepparotshög. Mycket av allt, inklusive stekflott, och genomgående brutalt tillagat.
Om man till äventyrs får ner en efterätt bör man hoppa över kola- och tryffelpajen (89 kr) som bjuder på maximalt mycket socker på liten yta. Gå då hellre rakt på saffranspannkakan med bär och grädde för samma pris, där bären byts mellan kvällarna: blåbär, salmbär och jordgubbar. En bra – och desssutom snygg – efterrätt med tydlig mandelsmak. Härligt.
Den uppmärksamme läsaren har redan märkt att saltningen är ett problem på Humlehof. Man behöver dricka ofta – och mycket. Därför är det glädjande att uvalet av tjeckisk och tysk pilsner på fat är föredömligt smakfullt. Spaten med sitt hårda skum passar till det mesta som serveras. För att vara ett ölställe är dessutom utbudet av sex olika viner på glas – tre per färg – helt acceptabelt.
Så Humlehof har de bästa förutsättningar. Här kan man umgås avspänt utan att känna sig besvärad av de chica krogarnas ängsliga kläd- och umgängeskoder. Ändå undrar KK varför Humlehof inte renodlar sitt ölhallskoncept och lägger ner större omsorg på menyn och i köket. Tänk er en mer fantsifull förrättsbricka med olika tyska korvar! Eller kalla patér med goda gurkor och syltlök! Det finns mycket att hämta i den vällagade centraleuropeiska matkulturen. Nu blir det en stabil men ack så salt och fettdrypande 3:a.
Krogkommissionen 26/3 2010