Vi ses på Pont Neuf! Nej, jag menar Pont Rondeau! Äsch, vahettere, Pont Vadeau! När Krogkommissionen beger sig till Öfre Östermalm för att testa konditori Tösses nyfranska krogsyskon är förvirringen näst intill total. Namnet fastnar inte, trots att det egentligen är ganska okomplicerat. Rue du Pont Nouveau är ju helt enkelt adressen på franska: Nybrogatan. Nummer 38, för att vara exakt, högt ovanför vimlet kring Östermalmstorg.
Identitetsproblematiken går igen i inredningen. De genomskinliga plexistolarna och de näpna små nattygsborden med glasskivor (av italienska Pedrali) signalerar snarare stramt bratkafé för lillsessans polare än den mysiga franska bistro som indikeras i namnvalet. Den eleganta bageridelen innanför entrén spär bara på förvirringen – den som kastar en hastig blick genom fönstret anar knappast att detta är en matsal där det serveras businessluncher för 265 kronor kuvertet.
Trots de korallröda färgaccenterna känns Pont Nouveau kallt, skramligt och på det hela taget ganska ofranskt. Den robotliknande vinautomaten som placerats centralt i matsalen för snarast tankarna till ett renskrubbat laboratorium – en tendens som går igen i de kliniskt exakta uppläggen på tallrikarna. Att kökschefen hämtats från hi tech-krogen Esperanto kommer knappast som någon överraskning. Trivselfaktorn hade enkelt kunnat höjas. Och ljudnivån sänkas – med ett textilt tillskott, linnedukar förslagsvis.
Den förekommande, vänliga och lite nervösa personalen gör sitt bästa för att tina upp stämningen, men har en del logistikproblem att tampas med. Också när krogen bara är kvartsfull är väntan ofta för lång. Detta trots att kvällsmenyn är begränsad: fyra förrätter, fyra varmrätter och fyra desserter. Vinlistan är lika sparsmakad, men rymmer bra flaskor till maten och vinet serveras dessutom i två mått – 10 eller 15 exakt uppmätta centiliter. Väl tänkt, men lite petimätersnipigt, även om själva glasen är bland de snyggaste vi sett i Krog-Stockholm.
Maten är genomgående rimligt prissatt och upplevelsen motsvarar ganska precis kostnaden.
En syrlig bondsallad i två storlekar (115/155 kronor) är en sund inledning, det rökiga bettet från sidfläsket kompar som bekant bönor, ägg och grönsaker alldeles utmärkt. Beprövat och fräscht. Mer tjusig är en välsmakande carpaccio på lövtunt nötkött, potatischips, några minikuber anklever och därtill en lite instängd vitlökscrème som vi kunnat vara utan (145 kronor).
Den moderniserade cevichen på spindelkrabba med avokado och mynta är färgsprakande och näpen som en efterrätt, men har spetsats med både lime och Campari. En pigg smakkick med gott humör och väl avvägda smaker (155 kronor). Lättrökt lax med pocherat vaktelägg för 135 kronor är en krånglig historia, på papperstunn kavring samsas den fina laxen med iskalla vaktelägg och dillkvistar i konstfullt draperade små knippen. Man riktigt ser hur kocken tänkt sig mötet mellan kontraster, konsistenser och smaker, men resultatet blir för tjafsigt för att riktigt hålla ihop. Då är kalvbrässen med murklor för 175 kronor både mer förutsägbar och mer lyckad.
Över huvud taget tycks kocken mer bekväm med kötträtter än med fisk. Bland varmrätterna får KK fina vibbar av den habila biffen med en välstämd rödlökssalsa och aningen bleka pommes frites (235 kronor). Ovanpå köttet glider ett par minipuckar kryddsmör rört på den heta, lite söta långpepparn. Smöret kunde med fördel ha placerats separat; alla uteätare vill inte äta sin biff smörblank. Lammrostbiffen är nog ändå bäst i test, len, mörkrosa och lagom varm, serveras med en krämig jordärtskockspuré, näpna korvar med örtsmak och lite knapriga karljohanssvampar (245 kronor).
Hälleflundran är ögonfägnad i den högre skolan, ett avancerat fyrverkeri av färger och former som förför betraktaren med sin läckra komposition. Synd bara att den stackars fisken hunnit bli både kall och torr medan kocken tricksat med paletten (285 kronor). Även rödingen serveras aningen undervärmd, bärs fram med blomkålsbrandade intill serranochips och en anonym citronconfit (225 kronor). Hygglig, men inte mer.
Efterrätterna är, som sig bör på detta konditorisyskon, snäppet vassare. Ingefärsbrûlée med citrusterrin och blodapelsinsorbet för 115 kronor är en dockskåpsdröm med finfina smaker och bra temperatur, även om själva brûléen är aningen jagsvag. En lite blek, aningens fet parfait med snygga dekorationer och curd bjuds ihop med en bärkompott med smak av solvarma augustibär (135 kr).
Rue du Pont Nouveau har bara varit öppet sedan i november, vilket kan förklara en del barnsjukdomar. Förhoppningsvis kan det botas med rutiner och lite peptalk: köket behöver skärpa till sig medan servisen måste lära sig att slappna av. Sammantaget är det här ändå en genomgående prisvärd mellanpriskrog som också på Östermalm känns mycket vältajmad i dessa kristider.
KROGKOMMISSIONEN 5/2 2009