VI LEKER PARISARE och äter middag på Sacré Coeur tillsammans med folk i rutiga byxor, mössa och mycket eyeliner. Det går så där när köket ska laga franskt, och när servisen är mer bohemisk än gästerna har man missförstått konceptet.

VISSA KVÄLLAR HAR personalen visserligen änglalikt tålamod med publikens beslutsångest men så fort matsalen är mer än halvfull känns servisen i nivå med stans sämsta vårdcentraler. Förmodligen är det praktikanter som står för de grövsta missarna men någon djävla ordning får det vara på en krog i alla fall. När servitören kommer in med fyllda vinglas i nävarna, ställer ner dem vid bordskanten och dryper av utan kommentar är det svårt att hålla masken. Ett ställe som Sacré Coeur behöver inte vara en tummelplats för sommelierer. Men åker man snålskjuts på ett av Paris mest kända landmärken - den berömda vita kyrkan uppe i Montmartre - bör man i alla fall veta hur man serverar vin. Kommentaren "det får håret att resa sig på armarna" om en ordinär pinot noir är det enda vi hört som åtminstone tyder på ett visst engagemang. 

FÖRUTOM DEN OJÄMNA servicenivån är jättelika portioner och återvinning av ingredienser det som utmärker Sacré Coeur. Att flera rätter smakar dragon och "hummer" ger begreppet cross-over en ny innebörd. Bland förrätterna fastnar vi självklart för grodlår (72 kr ), de är ju sällsynta även på "franska" stockholmskrogar. Det skulle vi inte ha gjort: likbleka, smaklösa och iskalla ligger de i en hög under slafsig sallad, råa vitlöksklyftor och dragonsås (som snart ska dyka upp i en kaningryta nära dig). Det ser onekligen ut som om en kock med dåligt samvete försökt sig på en desperat avledningsmanöver här. Skamligt att ett helt gäng kväkare har fått sätta livet till för denna meningslösa rätt. 

NÄSTA FÖRRÄTT ÄR dessvärre också en nitlott - hummersoppa (78 kr) som är salt som Döda havet. Efter halva portionen är tungan uppfrätt - det kan inte en minibit västerbottenpaj bota även om den är mild och mjukfet och perfekt ljummen. Paellan (208 kr) är ett skämt - reglementsenligt saffransris med gröna ärter visserligen, men i övrigt domineras tallriken av en oskalad havskräfta och vidbränd chorizo med den svarta sidan neråt, som om kocken försökt dölja fadäsen. Exakt samma ton och sälta som i hummersoppan återkommer i bearnaisesåsen till en i övrigt ofta perfekt entrecote (189 kr). Smaksätts såsen med prefabricerad fond från storköksdunk eller är det två olika produkter från samma tillverkare? 

INGEN FRÅGAR HUR man vill ha köttet - här vet man tydligen bättre än gästerna - och det serveras blodigare än "medium rare". Kvaliteten har genomgående varit bra - massor av saftig smak, goa grillränder och skön koldoft. Tillbehören är spänstig grön sparris, ibland skarvad med vaxbönor och haricots verts samt mäktig pommes, gjord på mjölig potatis med krispig yta. Wallenbergaren (142 kr) känns inte nygjord och kommer in obehagligt mikrohet. Fräckt att varumärkessnylta på en av Tore Wretmans mest kända rätter när kalvfärsen byts ut mot rådjur och varken smaken eller den gräddmjuka konsistensen finns där. Tillbehören till Sacré Coeurs pannbiff på viltfärs är smörig potatispuré, rödvinssås och björnbär. Eftersom dessa bär inte uppför sig som lingon när man "rårör" dem med socker, bildas snart en sjö av saft på tallriken. Beror det på "tänkte inte på det" eller att köket inte ids koka ner dem till presentabel konsistens? 

DEN MÖRKOKTA KANINEN (157 kr) i en ljuvligt dragondoftande och simmig gryta med lök och sidfläsk, är ställets mest personliga och lyckade rätt. Mer franskt än så här blir det inte på Sacré Coeur (om vi bortser från rönnbärsgelén). 

"HUSETS CHEESECAKE" (56 kr) har väldigt lite med den amerikanska förlagan att göra och ser ut som ett dekonstruktionsexperiment à la Mathias Dahlgren: Digestivesmulor i botten av ett glas, en ganska smetig om än phillysmakande röra och knastrig passionsfrukt ovanpå. Under annat namn skulle desserten slinka ner med färre invändningar. Även i crème brûlée-duon (65 kr) - en med smak av vanilj och en med lite knäcksalt mjölkchokladton - är smaken okej men konsistensen helt fel. Det påminner mer om lite florsockersträv smörkräm än den där härligt paradoxala krocken mellan lätt och tungt som uppstår av kombon äggulor, gräddmjölk och socker. 

NÄR SACRÉ COEUR bytte inredning åkte de ramade stringtrosorna som prydde hela matsalsväggen ner. Nu finns ett enda par (med restaurangens delikata logga) kvar på toalettväggen. Det tackar vi för. Nu är stilen shabby-chic med stearinljusorgier i knasorange matsal. Här dinerar många romantiska par, barnfamiljer samt en och annan gäst i den tyngre medelåldern - den rätta blandningen för en kvarterskrog. En halvtrappa ner i den knallgröna bardelen hänger fler som är under 30 men också en hel del Plura-figurer. 

PÅ HELGKVÄLLAR ÄR ljudnivån skrikhög och servicen anorektisk. Men en sketen vardag är Sacré Coeur ett alternativ för den som klarar sig utan förrätt och vill ha mättande varmrätt till rimligt pris. Med lite tur får man en charmig och uppmärksam servitör. Det känns som om alla i teamet på Sacré Coeur inte har samma ambitionsnivå. Med lite hårdare styrning kan stället toppa den trevliga stämningen med lite jämnare kvalitet på både service och kök. Det vore bra, för trots allt finns det få ställen i stan som erbjuder mättande varmrätter och bra vin för två för en dryg femhundring.

KROGKOMMISSIONEN