NÅGON HÄVDADE HÄROMÅRET att svenskarna är klotets mest trendängsliga folk. Det är en kvalificerad gissning. Vi reser oupphörligen ut i världens alla väderstreck. Och det börjar tidigt. För artonåringar i dag är ryggsäckssemester i Vietnam eller Australien vad tågluffande i norra Tyskland var för deras jämnåriga i mitten av 1970-talet. Vi kommer sedan hem från dessa Bruce Chatwin-exkursioner - eller nedslag i de ledande världsstäderna - proppfulla av uppsnappade idéer och intryck som snart sprids över riket. Det som syns på Hamngatan i Stockholm, Gustav Adolfs torg i Malmö och Avenyn i Göteborg är någon månad därpå också helrätt i Laxå, Ludvika och Löddeköpinge.

DET VAR DEN här formen av livsstilsimport som under 1980-talet satte varannan bakåtkammad aktieklippare i en spoilerprydd Porsche 911. Per capita var vi världsledande i innehav av svindyra sportbilar. Samma fenomen såg under 1990-talet till att våra allra gosigaste snällpoppare, dansbandskungar och fjöliga programledare plötsligt hade rytande Harley Davidson-motorcyklar mellan benen. Bisarrt uppvikta jeans och räkrosa skjortor hör till samma kategori. Krogvärlden är inget undantag från dessa globala modevågor.

DE SENASTE TRE åren har Mellanösternmaten varit på marsch mot det svenska folkhemmet. Fortsätter vinbladsdolmarnas offensiv lika framgångsrikt så kommer inte minst hämtmatspublik i huvudstaden att kunna glädja sig åt en tuff konkurrent till den i dag så ofta misshandlade sushin. För ögonblicket finns det två huvudfåror bland dessa mezefyllda restauranger. Den första är den flotta citykrogen som erbjuder vattenpipor, hummus - och champagne - till den kändisglammiga målgruppen som alltid är på jakt efter nya kickar i gomseglen. Maten ägnas här inte sällan mindre omsorg än konceptlösningarna och drinklistan. Den andra kategorin är den ostajlade förortskrogen som i pizzerialika lokaler bjuder förstklassiga libanesiska, persiska eller andra regiontypiska specialiteter. Gästerna är i allmänhet landsmän till kockarna.

I NILS-EMILS ANRIKA bakficka på Folkungagatan kan man sedan i februari äta jsnat ghanam (marinerad kokt lammtunga) på ett etablissemang som står med ett ben i varje läger. Sá há ra flörtar i inredning och tilltal med sushiätarna och alla de andra som ibland kan tänka sig att byta den traditionella finkrogsmaten mot mer oväntade smakmöten. Den här delen av östra Södermalm har sedan flera år ett sådant publikunderlag - och det har redan hittat hit. Samtidigt kan man inom dessa pärlspontade väggar under orientaliska lyktor emellanåt äta betydligt bättre än hos genrekonkurrenterna i city.

KIKÄRTSRÖRAN (38 kr) är tät, rik och oumbärlig under varje meze-sittning. Sval libanesyoghurt i labneh-utförande för att stilla hettan likaså (38 kr). Den som bara ätit metalliska burkdolmar kommer att bli glatt överraskad av Sá há ras warak inab, vegetariska vinbladsdolmar, (38 kr).

KROGKOMMISSIONEN VILL särskilt lyfta på vårhatten för husets utomordentliga mohamara (48 kr). Ett respektingivande möte i en matberedare mellan röd paprika, valnötter, jungfrulig olivolja och en kryddhylla med rötter i Beirut. Och shish tauk (135 kr) är - utesäsongen vid Weberkuporna har förvisso ännu ej inletts - årets bästa grillade fågel. En rågad tallrik mörast tänkbara fjäderfä med kolgrillens rökighet i ljuv omfamning med vässad marinad. Rekommenderas förbehållslöst.

ETT BRA DEBUTVAL är de tretton meze-rätterna plus grillspett som serveras till minst två personer (230 kr/pers). Köttet är marinerat nötkött, lamm eller nämnda kyckling. Bland dessa utvalda smårätter är grönsakspickles i aubergine, rakhat, friterade ostrullar, respektive den fylliga aubergineröran, moutabbal batinzia, de mest minnesvärda. (Den som är vegetarian bör hålla sig till smårätterna och absolut inte nappa på erbjudandet att ta denna kombination med grönsaksgryta i stället för kött. Det är en riktigt trist historia med meskryddade mjukkokta grönsaker).

OMSORGEN OM detaljerna kunde dock genomgående vara bättre. Att den gamla bakfickan stylats om till "Tusen och en natt" med bubblande pipor, lyktor och magdans (kan förbeställas för slutna sällskap) hör väl till om man ska kunna locka förstagångsätare med något exotiskt. Men att samtidigt bara ha två sorters vin, förvisso libanesiska och mycket prisvärda, är tunt. (Servitören erkände vid ett tillfälle utan omsvep att det för 230 var bättre än det som kostade cirka 40 kr mer - och det stämde. En korkskadad flaska byttes omedelbart när vi rynkade på näsan ...)

VI HAR SANNERLIGEN också ätit på kvarterskrogar med rappare servis. Och vi har goda skäl till att ogilla att det inte framgår på menyn att vissa av rätterna inte tillagas alla veckodagar. Men att Stockholms krogkarta ändå fått ännu en rejäl färgklick gläder oss.