Det är svårt att inte hänryckas av atmosfären.
Den mest påtagliga känslan av att stiga in på Sturehof är att man befinner sig på en riktig restaurang. Ändå är det knepigt att sätta fingret på känslans ursprung: Det renskalade men ändå magnifika jugendrummet? Den urbant sorlande publiken från finans-, reklam- och kulturvärlden (fascinerande uniforma – så många blåochvitrutiga herrskjortor!) Den franskinspirerade menyn och sparsmakade vinlistan? De generösa öppettiderna? Eller handlar kanske Sturehofs framgångar framför allt om den speciella ”ambience” som uppstår när en krogvan publik möter en professionell personal?
Som gäst här är man en del av ett socialt spel. Den ödmjuke utan munläder kan lätt känna sig bortkommen bland dessa grånade silverhannar och pantertanter – ”Jurassic park” väser elaka – som självupptaget tar positioner i matsalen. Till och med den Stureplans-specifika mixen av unga och lovande har svårt att osa framgång lika övertygande.
Matsalen är i regel fullbokad, men det är stämningen snarare än maten som lockar stampubliken. Menyn saknar besvärande svackor, kvalitetsmässigt tveklöst i det övre mellanskiktet. Men priserna tangerar guldkrogsnivå och riktigt prisvärt är Sturehof bara för den som i notan är beredd att räkna in upplevelsen och frotterandet.
Efter ägarbytet på 1990-talet genomgick etablissemanget en omfattande renovering. Den skotskrutigt hemtama sunkkrog som restaurangen, etablerad 1897, med åren hade förfallit till blev renskrubbad; Mellanbaren är särskilt drabbad. Dess insuttna engelska klubbmiljö förvandlades under nyminimalismens värsta härjningar till en något tjusigare tandläkarmottagning, sammanfattar en kommissionär syrligt.
Många av objekten i sig är finfina exempel på tidigt 1990-tal, men helheten funkar inte i dag, menar en annan av Krogkommissionens stilsensitiva spanare: Varför olivgröna laminatluckor med guldbeslag på köksön till barnprogramsblå väggar som sjunger falskt till björkträpaneler och fiskbensparkett och smårutiga mattor, mässingsbeklädda pelare?
Var detta snyggt? Allt känns hopplöst daterat i matsalen, dammigt, medelåldersplusdeppigt, stönar denna, men applåderar samtidigt just barernas formspråk och lokalens snart antika glasvägg – den enda bevarade artefakten från krogens anrika förflutna.
Menyns tonvikt ligger på fisk och skaldjur. De halstrade pilgrimsmusslorna (185 kr) har sällskap av finhackade tomater, körvel och strimlad sommartryffel som mest smakar björkbark. Köket får inte ihop helheten till något större än beståndsdelarna. Att en halva gratinerad, felfri, Mainehummer (295 kr) här inte är mycket dyrare än hos en bättre fisknasare kan förklaras av den blygsamma storleken. Gratinerade havskräftor av utmärkt slag (120 kr/220 kr) skäms av den oljiga, illgröna, och osäkra örtblandning som de bestrukits med. Husets skaldjursplatå för hiskeliga 545 riksdaler har vi njutit mer välfylld och snäppet friskare, men den har fortfarande få konkurrenter i staden.
De klassiska fiskstyckena är ändå paradgrenen. Piggvaren, kokt och med färska bönor, hollandaise och en rejäl driva riven pepparrot är ett riktigt mästerstycke: En perfekt tillagad psetta maxima iförd sitt tunna, svarta, skinn och bred som en lagårdsdörr. Himmelskt. Prislappen på 455 kronor skrämmer naturligtvis alla utom verkställande direktörer på SEB, men bättre fisk än så här äter man knappast i Svea rikes huvudstad.
Kokt lättrimmad torsk, odlad i Norge, med ägg, räkor, dill, pepparrot och skirat smör kostar 335 kr, men är vacker, vällagad och rikligt tilldelad. Att riva pepparrot på en gammal vinterknöl skulle dock ha fått Gordon Ramsay att osäkra sin Wüsthofkniv. Helstekt rödspätta med kantareller, persilja och scharlottenlök (225 kr) lider av en aningen påträngande smörighet och dissonans mellan lök och persilja.
Ett hyfsat utbud av husmanskost och klassiska kötträtter erbjudes också. Lätt grillad carpaccio serveras med obligatoriska tillbehör, olivolja och svartpeppar får man dock be om. Oljan behövs då helheten tangerar det torra – trots 180-kronors prislappen. Grillad entrecote, stor som en tiotums laptop och mör som kärnsmör, frossas ner med en bunke – ordinära – frittar, en lika syrarik som dragontät bearnaise och stiligt lök- och tomathack (365 kr). Beprövat och för folk utan intresse för gymkort.
Hofdessert (85 kr) är, det pompösa namnet till trots, en barnfamiljsklassiker, renodlad marängsviss. Sturehof lassar upp en generös portion. Ihop med ett glas teakbrun PX-sherry ett opretentiöst vuxenavslut. En habil fransk chokladtårta (110 kr) bjuder inga uttropstecken. Nektarinterrinen med tre svullna svenska hallon och vit chokladkräm (115 kr) är långt mer lockande, trots snålt format. Fantastiska barndomssommarsmaker.
Till sist vill Krogkommissionen betona att den högklassiga servicen på Sturehof denna milda höst lindrar den monetära smärta som en nota här orsakar. Uppmärksamheten är total. Snabbfotade pojkar och flickor med solsken i blick hastar runt och ser till att de välparfymerade gästerna får sitt. Och skulle köket någon gång tabba sig, så kompenserar man glatt med efterrätt, kaffe och ett till leende.
Föredömligt, säger vi.
KROGKOMMISSIONEN 19/9 2009