NÄR SÅG DU SENAST en Gucci- eller Louis Vuitton-hagga med kranen nersänkt i en skumkrona? Var helst det serveras mer än tre sorters öl kan man vara säker på att gästerna inte lagt en förmögenhet på armanirigg eller baldininipjuck. Där bärsch är basdryck brukar stilen vara vad vi kan kalla traditionell, och atmosfären innehålla en gnutta bierstube som var högsta krogmode vid förra sekelskiftet. Tegnérs gömställe är inget undantag med sina trettiotal sorter, många från svenska mikrobryggerier. Här ger tunga, djupröda sammetsdraperier en behaglig inramning och bra akustik trots hisnande takhöjd. Det är man inte bortskämd med i denna tid när de flesta krogar ser ut som nakenhundar. Nej, inga inredare, pr-byråer eller matstylister med minimalistiska ideal kan ha blivit fetare på denna etablering.

I DAG FINNS gott om krogar där kockarna hellre borde valt arkitektbanan. I Gömställets kök pratas det nog inte ens om att "bygga" rätter. Det känns befriande som omväxling, men extragarnityret av strimlad isbergssallad och finhackade sommargrönsaker som förkommer flitigt vill vi helst slippa. Någon nytolkning av svensk tradition - som många krögare hävdar är deras profil - är det heller inte fråga om här. Visserligen lufsar en älg i spåren av Wallenbergs kalv, och löjrommen serveras med våffla, men det skulle väl inte fått någon att höja på ögonbrynet ens för ett halvsekel sedan.

KALIXLÖJROMMEN (120 kr) serveras med citronvåffla, rödlök, crème fraiche och - riven västerbottensost! Råvarorna är utmärkta men rivosten för onekligen tankarna till tacos. Rätten är snyggt upplagd på svart skifferplatta. Med tanke på övrig servis och matpresentation är det förmodligen ett lustigt sammanträffande att skiffer är ett stekhett material på trendiga krogar i Sydeuropa. Mycket bra är också husets sillbricka (81 kr) med fyra egna inläggningar som är milda men tydliga i smaken: Curry och äpple, tomat, kryddörter och matjes med rödlök, gräddfil, knäcke och västerbotten vid sidan om.

ÄLGWALLENBERGARE (175 kr) är det så klart mer drag i än den gräddmilda förebilden. Färsbiffen har en nästan pikant smak. Till den serveras puré på mandelpotatis men den har tyvärr rörts lite för hårt så att luften gått ur den. Skirat smör, inlagd gurka och rårörda lingon fullbordar tallriken. Ännu vildare känns renmedaljong med renkorv (188 kr). En saftig bit med renköttets kompakta konsistens kompletteras av en grovkalibrig korv med rökig och lite syrlig ton. Gräddsåsen är mättad med goda trattkantareller och potatisen uppträder i form av rösti. En vackert rubinröd färgklick i allt det bruna är syltade tranbär med tydligare syra och strävhet än lingon.

SVENSK TIRAMISU (72 kr) är kanske inte att rekommendera efter exempelvis sill och vilt om man inte har en ovanligt tänjbar magsäck. Det svenska består i att marsalavin bytts ut mot punsch, att den dessutom smaksatts med pepparkaka. Men eftersom köket inte tagit ut svängarna kan man bara ana arrak och kryddnejlika i denna energibomb. Den lilla syrliga svartvinbärssåsen klarar inte av att bita huvudet av sockerdraken. Därtill tarvas en fyra Grönstedts vilket tyvärr gör att blodsockret stiger till ännu sjukare nivå. Så höga smakupplevelser bjuder inte Gömstället på, men heller inga bottennapp eller större besvikelser.

SERVERINGEN ÄR BEDÖVANDE, vinlistan uppdaterad och personalens rekommendationer förträffliga, något förvånande med tanke på slagsidan åt maltdrycker. Som namnet lovar är stället perfekt för sällskap som inte är intresserade av att visa upp sig på krogscenen, kanske inte ens av att synas offentligt.