VILL MAN TESTA sin Leonard Cohen-tolerans kan Krogkommissionen rekommendera ett besök på 19 glas i Gamla stan. Tre gånger tvingas vi stå ut med ”First we take Manhattan” innan någon barmhärtig människa byter ut cd:n. Kanske är musiken tänkt att matcha den åttiotalsskumma inredningen: draperier i två nyanser, klädda stolar, bautaljusstakar i smide, abstrakt konst (inklusive klädkrokar av böjda skedar, very Jonas Bohlin) och scenbelysning i taket. Toaletten är rena mardrömsstoffet: med sitt virrvarr av ljusslingor i taket ser den ut som den där sortens blåljusbelysta ställen i offentligheten som ska förhindra sprutnarkomaner att se sina blodkärl. Som miljö är det inte likt något annat i Stockholm, och vi är fortfarande inte säkra på ifall det är en komplimang.
INTE HELLER MENYIDÉN hör till vanligheterna: här finns, förutom en kort pizzameny, en fast lunchmeny och en fast middagsmeny per dag. Det närmsta man kommer är en traditionell à la carte är barmenyn (där en av stapelrätterna är en grön ärtsoppa som dopats med budgetbubblet Chapel Hill). Konceptet är trevligt: greppet att ha en enda meny per kväll är klokt ur miljö- och tillagningshänseende (krogen slipper kasta övermängder av mat som finns på menyn men som gästerna inte beställer) och det förenklar för gästerna: det här är vad som bjuds, varsågoda. Den som besökt en agiturismo-gård i exempelvis Italien vet hur fantastisk denna sparsmak kan bli på tallrikarna.
PROBLEMET MED 19 GLAS är att man inte kan låta bli att krångla med både smaker och servering: man vill helt enkelt vara smart finkrog parallellt med det där simplistiska. Som en av de mer skeptiska kommissionärerna uttrycker det: ”det känns lite som om de leker restaurang.” Ett annat problem med den spretiga menyn: svajigheten i utförande, då kockarna verkar ha en ungefär lika varierande formkurva som en genomsnittlig hemmakock. 19 glas är en krog där de goda dagarna sannolikt är lika många som de mediokra.
SOM MIDDAGSSERVERINGARNA, exempelvis, där den första av de fem rätterna serveras på (för stor) sked. Vi har fått såväl rinnig Skagen som mjäll, inkokt lax. Vi har fått en vackert upplagd men rejält överpepprad boeuf lyonnaise (oxbringa med lök och potatis) och en fin pyttipanna. Vi har smakat fisksoppa som vissa dagar är ett litet under av rena, klara smaker medan den andra gånger bara smakat trött krogstandard – dessutom med misstänkt fabrikssmakande aioli. Vi har fått en ljuvlig päronefterrätt med ingefära och mjölksöt glass, vi har fått en äppelkaka med övermängder rinnig sås och alldeles för söta äpplen, vi har fått en crème brûlée som mest smakar smörpudding, vi har fått fina små praliner. Vill man vara säker på en högklassig och jämn middagsupplevelse är 19 glas, kort sagt, inte helt pålitligt.
DÄREMOT ÄR DET en restaurang som lever högt på sina snälla priser – middagsmenyn går på 499 kronor och lunchditon på 119 kronor, och det är inte mycket att tjafsa om i en del av stan som gärna pungslår sina besökare. Här finns också gott om det där vi kan kalla charmfaktor. Leendena är breda och hjärtliga, frågorna om huruvida det smakar kommer tätt och med genuint intresse.
AVGJORT BÄST ÄR PIZZORNA, samtliga 99 kronor: ett par av dem tillhör faktiskt de bästa och intressantaste vi fått i Stockholm sen tokstället Svenska Pizzaköket stängde igen. Arroganza frestar med sensationellt fräscha skaldjur, vollotuoso bjuder på Norrlandstema med ren och västerbotten: på pappret en smakmässig högoddsare men sällsynt välfungerande på tallriken. Extra utropstecken för den inbakade invidia med prästost och mild salsiccia som lyckas med konstycket att inte bli sådär blötsaggig som inbakade pizzor tenderar att bli.
19 GLAS HAR BEVISLIGEN en riktigt bra vedugn. Krogkommissionens råd är att använda den ännu mer (för bortskämda med anständiga pizzor är vi sannerligen inte i den här stan), och att göra sig av med dödköttet i menyn till förmån för en drastiskt mindre samling felfria rätter. Hellre en enda välfungerande meny än sex stycken som är sisådär.
KROGKOMMISSIONEN 13/11