Toleransen för ”italienska” krogar är bevisligen hur stort som helst. Ge oss en meny full av konjaksgräddsås och vi hänger på låset. Att släktbanden till Italien är lika vaga som kvarterspizzan med béarnasie struntar de flesta i. Eller så vet de inte bättre.
Esperanza ligger högt upp på Birger Jarlsgatan. Nittiotalsspillran Bobby Gillespie har en gång efterfestat med blodvite som följd ett stenkast härifrån, annars är det en tyst och händelsefattig del av stan. Samtidigt är det folktäta kvarter där många hungriga höglöneslavar borFör dem är Esperanza säkert ett alldeles lagom lockande alternativ till de egna kastrullerna. Menyn traskar på i trygga fotspår med välfyllda tallrikar, och miljön är anonymt beigemysig med värmeljus och magra vassväxter på hög vas, tänk svenskt nybyggt hotell ungefär. Ljudbilden är dock klockrent italiensk: ur högtalarna hörs bräkande amorepop. Gräsligt och jättehärligt på samma gång.
Förrättsbruschettorna (115 kr) kommer i en trio: en menlös med mozzarella. Svampröran smakar mycket svamp, men dessvärre också salt. Alldeles för mycket salt. Några tuggor gör tungan grov som en scotch brite. Tomatvarianten är frisk och god, men av någon anledning stinn av färsk koriander, vilker drar smakminnet åt helt andra breddgrader än Italien.
Carpaccion är bättre: makalöst tunt kött under en jättenäve mixsallad på rucola och lollo rosso, strösslat generöst med grovhyvlad parmesan (135 kr).De små kapristoppade majonnäskluttarna med goda senap- och citrustoner tillför fin spetsighet. Köttslöjorna går dock vilse i salladsskogen – beställer man en carpaccio förväntar man sig åtminstone 75 procent protein på tallriken.
Årstidens slitstarka kantarellsoppa (120 kr) landar med grönskimrande vändstekt bröd. Överraskar gör rotfrukterna – palsternacka och kålrot – som stadgar upp gulhattarna. Prisvärd.
Varmrättsmenyn är ganska liten och med de obligatoriska, lätt överarbetade svennepennevarianterna under pastamenyn. Den misstänkt förstekta honungsmarinerade kycklingen med grädde och konjak(160 kr) är, föga förvånande, lika mättande som lättglömd.
Delizien (135 kr) med skinka och ost är däremot fin: en löktät, örtig och mustig tomatsås på fint stunsiga rullar som för ovanlighetens skull inte dränks i floder av ostsås. Enkelt och gott.
För den som väljer bort djuptallrikarna med spagetti finns en handfull kött– och fiskrätter. De något torrkörda kalvrulladerna är fyllda med ricotta, grön sparris och salami (245 kr). Inget fyndpris, trots kilopriset på lillkossan. Pluspoäng dock för att man satsar på just rullader, en stapelvara på alla trattorior värda namnet.
Laxen med sauterad spenat och chèvre (195 kr) är fint stekt med en glansig kärna innerst och med både citron och lime i rejäla halvor: en befrielse för alla som gillar att spritsa syra på fisken och brukar behöva ta upp citronskivan ur vattenglaset för att få tillräckligt. Spenaten och mangolden till är perfekt sauterad.
Lika vällagad, om än stadigare, är den halstrade hälleflundran (250 kr). Perfekt tillagad firre – om man drar år sushihållet. Skirat smör och färskriven pepparrot till – gott, men återigen inga smaker som skickar en till Italien. Risotton är fin; krämig men med stuns och tydliga toner av vin och smör.
Grillad oxfilé med palsternacka, honungsstekt brysselkål och timjansky är däremot en besvikelse. Köttet är utan direkt anmärkning, men de små suplibollarna är feta och brysselkålen tradig. Sammantaget smakar rätten snarare 160 än de 260 kronor den betingar.
Desserterna kör på i samma anda: tiramisun (95 kr) är god men lite mesig, semifreddon (95 kr) habil, pannacottan (95 kr) fin i konsistensen men lite sliskig.
Esperanzas verkliga utropstecken är i nuläget serveringspersonalen. Alla gånger har vi blivit utomordentligt vänligt välkomnade och bemötta – inte minst av den handfasta servitris som desarmerat griniga dagisbarn med ritblock, stadig blick och snabbt framburna spagettitallrikar. Sånt händer sannerligen inte på F12.
Vad gäller den gastronomiska upplevelsen famlar KK efter adjektiven och landar i ...okej. Det finns bättre ställen, det finns många som är sämre. Vi har haft rätt trevliga kvällar här. Ändå hopar sig frågorna, mer riktade till svenneitalienarna i allmänhet än just Esperanza. Varför kan till exempel ingen förutom Döden i grytan lära sig laga en enkel, anständig, och bona fide italiensk vardagspasta, som amatriciana? Varför köper krögarna inte in ett ex av, säg, Anna del Contes ”Gastronomy of Italy” och läser på lite?
Varför åker de inte på studieresa till någon italiensk region och kollar vad man faktiskt äter där? Det är dags att vi kroggäster börjar ställa krav på att de där italienska förtecknen ska handla om mer än att klä svensk krogstandard i italienska glosor. Manzo alla crema är, hur vi än vrider på det, fortfarande bara oxfilé i gräddsås.
KROGKOMMISSIONEN 16/10 2008