SHANTI SOFT CORNER. DET LÅTER HÄRLIGT. Krogkommissionen styr stegen mot Söderklassikern Shantis nya filial i förhoppningen om att få vältra sig vid romerska liggbord och lullull. Och nog för att adressen, blåshålet Södermalmsallén, skulle må väl av mjukhet och mys. Om namnet inte ringer några klockor är det inte så konstigt; bakom det pampiga namnet gömmer sig en svårhittad gångväg strax bortom Medborgarplatsen och Södra station, som är utfattig på folkliv men rik på slutna, byråkratiska åttiotalsfasader. Skatteverket ligger i kvarteren. Det känns. Dessvärre är lokalen – på den kaxiga hemsidan beskriven som ”New York-inspirerad” (sic) – allt annat än soft. Belägen i bottenvåningen och märkligt bananformad är den trång på det där viset som får en att automatiskt dra in magen så fort man kommer över tröskeln. Inredningen är inte anpassad därefter: stabbiga, mörkbruna trämöbler med höga armstöd som effektivt låser in gästen. Den som sitter innerst och vill pudra näsan eller gå ut och röka måste bokstavligen klättra över sina medätare.
ÄVEN DEN ANDRA DRAGKROKEN på Shantis hemsida, att känslan av att sitta här är ”en hemlig lyxrestaurang”, är inte riktigt sann. Hemlig, jovisst – med det läget är det svårt att vara något annat – men någon lyxkrog är det då rakt inte. Den övergripande känslan efter krogkommissionens testrundor är snarare hyfsad lunchkrog med ambitioner att vara lite mer. Ibland infriade ambitioner, ibland inte. Och då menar vi verkligen inte.
ETT SKRÄCKEXEMPEL ÄR fiskrätten rupchanda bhuna (179 kr), i menyn beskriven som ”en traditionell bengalisk fiskrätt”. Den fula handflatstora fisken är torr som en överstekt fiskpinne och ger ungefär lika mycket mat som ett braxenyngel. Skinnet är uppblött av en liten hög med stekt tomat och lök, kryddat med lite koriander och ingefära. Det känns som en riktigt dålig idé att flyga hit ett sådant livsmedel. Även snälla standardrätten chicken butter masala (135 kr) – ofta en typisk testrätt för den som vill veta om en indisk krog är värd att återvända till – är en besvikelse: trist kyckling och riktigt mesig sås som mest smakar tomatpuré. Mer än hälften stannar kvar på tallriken.
FÖR DEN SOM INTE vill leka hela havet stormar med sina inälvor är i så fall chicken mint korma (139 kr) ett mycket bättre alternativ: fortfarande mycket blygsam vad gäller kryddstyrka, men med ett fint spektra av smaker och en myntaton som en skir slöja ovanpå den lena såsen. Jättegott, för att tala Tina. Också den brandgula chicken goa (139 kr) är en vinnare: fina mangobitar och mör kyckling i en sötsyrlig sås med lagom mycket bett, och den vegetariska palak dall (129 kr) en topprätt: suveränt krämig spenat- och linsgryta med kraftfulla toner av vitlök och koriander. Dopiaz (139 kr) serveras med antingen lamm eller kyckling, och den grönchilibitiga såsen är fantastiskt god. Vi misstänker dock att såsbasen står redo i en gryta och köttvarianterna i en annan, för lammbitarna är kortfibriga och ganska tuggiga och skvallrar om betydligt kortare tid på spisen än vad som vore lämpligt. Även honeypoten på lamm har en mättad, kryddtät sås som vida överträffar köttkvaliteten.
FINA ÄR DÄREMOT naanbröden (25–35 kr), framför allt det med kokos, honung och russin. Även förrätterna är överlag bra: ponir pakoran (65 kr) är till exempel en frasig liten dröm där den kommer med dipsås och vackert välda salladsblad. Och fried onions (45 kr) är precis det: ljuvligt smältande, aningen söta lökringar med fint harmonierande tamarindsås. Perfekt som snack.
FÖR DEN SOM INTE är rädd för indiska desserter finns en kort och tämligen överraskningsfri, men väl genomförd, meny. Mangolassin (40 kr) har den där perfekta, bara antydda sältan och varianterna på kulfi – den ovispade indiska glassen som blandas av pulvermjölk, kondenserad mjölk och en majsredning och har en konsistens ungefär som lösgodisfudge – är väl genomförda, både den med mango och pistage och originalet med toner av kardemumma och saffran. Den som dock inte tränat sina smaklökar tillräckligt – för att kulfin är det som engelsmännen kallar ”an acquired taste” är en underdrift – finns sött indiskt te. Dock inte före fem på eftermiddagen, för först då dras bryggandet i gång. Konstigt, och dumt.
DET FINNS BETYDLIGT sämre ställen än Shanti soft corner att tillbringa en hösteftermiddag på. Stämningen är lugn och avslappnad, notan är inte särskilt blodig och efter en stunds bligande ut genom de stora fönstren börjar den udda geografin nästan bli lite märkligt tilltalande. Servicen är inte fantastisk men tillräckligt vänlig. Men för ett högre betyg, och för en lika trogen publik som storasystern några kvarter norrut, krävs nog en vässning i köket. I ett Stockholm där indiska kroger numera i allt högre grad strävar högre än den gamla tikka masala-slentrianen – och där nyrenoverade Indian Garden vid Hornstull firar gastronomiska triumfer till en lägre prislapp – kräver vi gäster lite substans bakom lyxskrytet.