Att vandra nedför Swedenborgsgatan är en lätt schizofren upplevelse: från den lummiga och fridfulla stenstadsidyllen uppe vid nyrika Mariatorget till den sjaviga förortsmisären nere i det snabbslitna Södra stations-området.
Var en krog placerar sig längs den korta gatstumpen säger rätt mycket om ambitionerna. Från den lite tjusigare kvarterskrogen Bistro Sud ett stenkast från Mariatorget, via softsunkiga Pappa Ray/Morfar Ginko tvärs över gatan hela vägen ner till korvkiosken vid pendeltågsstationen.
Södra Orienten är undantaget som bekräftar regeln. Trots det utsatta läget alldeles intill Södra station är det en hyggligt ambitiös restaurang i den lägre mellanprisklassen. Menyn är medelhavsaktig, med fokus på det turkiska, grekiska och libanesiska köket. Mest meze, alltså, smårätter, tsatsiki och pitabröd, i en miljö som är till lika delar lunchrestaurang och orientalisk nattklubb.
Enligt historieböckerna härstammar meze-traditionen från forna Persien (Iran), där makthavarna hade personliga provsmakare som åt små portioner av alla rätter för att kontrollera att maten inte var förgiftad. Den osmanska sultanen Süleyman den store tog med sig serveringsmetoden efter ett av sina fälttåg i Persien, och meze blev på kort tid den hetaste mattrenden i det osmanska riket.
Det historiska arvet förvaltas väl på Södra Orienten. På menyn finns nästan 30 olika sorters meze, jämnt fördelat mellan kalla och varma rätter. Priserna ligger mellan 50 och 70 kronor per portion, men det bästa är att slå till på ett paket med mellan tre och femton meze till ett fast pris på 140 till 600 kronor. Två personer blir hyfsat mätta på sju rätter för prisvärda 280 kronor.
Patlican ezme, rökt aubergineröra med vitlök, olivolja och citron, är kort och gott suverän, med en perfekt balans mellan röksmak, syra och sötma. En annan favorit är haydari, en yoghurtröra med fetaost och dill med en sälta som ger Krogkommissionen angenäma dillchipsvibbar. Hummusen, på kikärter, olivolja och vitlök, är mer ordinär, liksom den lite för syrliga, lite för tama tsatsikin – lite mer vitlök hade inte skadat. Pitabröden skiljer sig inte heller från dem som serveras på närmsta kebabhak. Kommer de alltid från samma leverantör?
Smörbönssalladen med rödlök i kryddig dressing har bett och styrka som en osmansk tiger, medan zucchini- och fårostplättarna är lena som en ljummen kvällsbris på Bosporen. Cerkez tavuk, en torrt nötig kycklingröra med malda valnötter, får också väl godkänt.
Bland de varma smårätterna faller Krogkommissionen unisont på knä inför de cigarrformade, fårostfyllda filodegsrullarna, som är lika frasiga som delikata. Detsamma låter sig lätt sägas om den kryddstarka korven sucuk. Köttbullarna, izgara köfte, är betydligt mildare och mjäkigare – trots menyns försäkran att de innehåller fem olika kryddor.
Den panerade lammtestikeln omges av en air av förvirring. Servitören hävdar att det i själva verket är en kycklinglever, men den svampiga, brässliknande klumpen är precis vad den utger sig för. Serveras med en lustigt franskinspirerad sås smaksatt med dijonsenap.
Lammspett ”satay” har inget gemensamt med den thailändska motsvarigheten med jordnötssås. Mört kött, träkolsgrillat, saftigt och lagom rosa i mitten. Det bådar gott för de många träkolsgrillade varmrätter stället erbjuder, men efter en långsittning med uppemot femton meze är man liksom inte riktigt i form för det.
Efterrätterna är lätt nämnda och snabbt glömda. En barnslig banana split med ”madagaskisk” vaniljglass direkt från frysdisken, kladdigt smulig baklava med honung och en, faktiskt, helt okej hasselnötsglass samt en god yoghurt ur bytta med honung och valnötter. Pris mellan 50 och 70 kronor.
Servicen, slutligen, är i en klass för sig. Ödmjuk, vänlig, generös – och emellanåt alldeles ute och cyklar. Vid ett besök är det ”Fawlty Towers” på turkiska, servitören glömmer flera beställningar, kommer in med fel rätter och prutar ner notan med ett par hundralappar. Det går bara inte att bli upprörd över en så näpen inkompetens.
Då är det värre med de absurda väntetiderna. Inte ska det väl ta en timme att få fram ett par tallrikar med smårätter? Vid ett av våra besök är personalen uppenbart underbemannad, med två servitörer som springer kors och tvärs i den stora lokalen. Då hjälper det föga att ett hyfsat jazzband spelar rökiga evergreens i loungen.
KROGKOMMISSIONEN