På menyn framstår maten som variationsrik och genomgående Italiensk. Personalen talar - såvitt vi kan förstå - flytande italienska, på lagom högjud nivå. Det känns till en början ganska trevligt. Men sen börjar utförslöpan med raska steg. En antipasto med tre skivor mortadella, ett par skivor salami och för tjockt skivad parmaskinka är ett hån mot allt vad antipasto står för. Saltim bocca dränkt i en sjö av maizenatrög citronsås är sur och oaptitlig. Marulken med tomater är bombad med så mycket vitlök att magen kraschar kl 01.30 på natten. Med endast två gäster kvar kl 19.30 kan mat naturligtvis serveras pronto, men det är inte så charmigt att få sin Tiramisu och Creme Caramel 1 min efter beställningen - bitande kylskåpskall. Att Tiramisun var svampigt dränkt i vin var bara väntat. Inte ens espresson lyckades Leopardi med. Miljö: Röd 80-talspanel med väggmonterade soffor och Grissinipinnar i plastpaket. Och trots att infran står på (inomhus) är det iskallt i lokalen. Undvik: Allt. Missa inte: Att ta med en fleecetröja och toppluva. 17/3 2008.