För en finkrog är HSB:s gamla utställnings­lokaler mitt på Fleminggatans blåbusstäta tråkstråk ett lite konstigt läge. Det tar en stund att skaka av sig vardagstristessen, särskilt som skyltfönstren är stora mot trottoaren där stressade marscherar förbi (de ser för övrigt oss också, som fiskar i ett akvarium).

Men okej, vi vänder blickarna inåt i stället.

Jonas Lundgren är en välrenommerad kock, om än (ännu) inte lika namnkunnig som Mathias Dahlgren eller krogkungs-Melker. På meritlistan har han tre topp-tre-priser i kockarnas VM-tävling Bocuse d’Or, och han har arbetat på flerstjärniga restauranger i flera länder.

Nu är Jonas Lundgren 33 och tyckte väl att det var dags att öppna eget – med besked. Jonas (hädanefter menar vi restaurangen, inte personen) har två delar. Till höger ligger den så kallade matbaren, som egentligen är en à la carte-­restaurang i mellanprisklass med liten bar. Här är ljuset dovare, stämningen lite mer intim (trots stålrörsstolarna) och här står borden tätare. Menyn lägger tonvikten på kött och man lobbar hårt för kökets spanska jospergrill, ett slags tryckgrill där temperaturen nosar på 600 grader. KK provar en 700-grams côte de de boeuf (875 kr), en fantastiskt fin köttbit för två i årets kanske vackraste servering på en trästock med barken kvar. Tillbehören är emellertid nästan provocerande: bearnaise i äggkoppsstor skål, burk med råstekt potatis som bara räcker till en liten sked och sallad serverad i dockskåpsporslin. Vi får förstås påfyllning när vi ber om det – efter en kvart. Då är köttet antingen slut eller kallt.

Lokalens vänstra del är den det pratats mest om och som denna recension fokuserar på. Den passar för helt andra tillfällen och plånböcker. Här är det vita dukar som gäller, det är glest mellan borden och vi betjänas av ett proffsigt gäng. Lokalens accentfärg lyser knallgrön från den örtvägg som fyller flera kvadratmeter. Imponerande och fiffigt!

På finsidan finns inga menyer, här väljer man sex eller nio rätter, alternativt ”all in”, ett specialpaket som inklusive vinpaket går loss på 3 995 kr per person. Middag eller semester?

Niorättersvarianten tar över fyra timmar. Maten är emellertid en sann upplevelse. Vi serveras ett antal amuse-boucher (som baconvatten och frusen rapsolja – båda munsbitar betydligt läckrare än de låter), därefter en rad kanapéer, följda av mellanrätter med titlar som ”mosaik”, ”textur”, ”höst” och ”blod”. Utsökt är exempelvis ett ostron, serverat på ett frasigt flarntunt kex, med örter och en havssmakande, mild mousse; och en mild rödbetsravioli med en något mindre existens­berättigad ost- och äppelboll.

Även rätterna är överlag delikata: ”mosaik” är en rotsaksrätt, med strimlad palsternacka och morot, puréer på jordärtskocka och sötpotatis och en grön ärtkräm. Spänstigt fräscht och mjukt på samma gång. En krämig, alldeles len soppa på pilgrimsmussla ställer våra njutningskranar på vidöppet, och ”blod”, ett par bitar hjortkött tillagade på maxtemperatur i ovan nämnda grill är underbara, och serveras med en kraftigt reducerad sky med distinkt och samtidigt diskret pepprighet samt smak av svarta vinbär. Vi serveras en äggsoppa med rikligt med hyvlad, svart tryffel och några frasiga brödchips, en liten smaksensation som tillhör det bästa vi ätit i stan under året. Makalös.

Servisen är genomgående trevlig och alldeles lagom mångordig. Vinrekommendationerna för den som föredrar glas framför vinpaket är inkännande, men vi hade velat se en vinlista. Att utan att hinta om priset föreslå ett rödtjut som går lös på 295 kr glaset är däremot inte okej.

Först framåt senkvällen har vi hunnit fram till en åkerbärsmousse med bär, likör och maräng. Snyggt upplagt och inte för sött. För att inte tala om en ljuvlig päronkomposition med rökt vaniljbavaroise, päronkräm, myntakakor och kanderade valnötter.

Allt är sinnligt och fantasieggande presenterat. Jonas Lundgren (personen nu) har helt klart både känsla och kunskap för stor matlagning. Lite synd är det därför att han inte har litat till den, utan balanserar farligt nära konceptfällan. Att ha en hemsida med vackra bilder men utan vare sig menyer eller prisnivåer av konceptuella skäl (”släpp taget om dina invanda mönster och låt oss guida dig genom en gastronomisk resa!”) – är respektlöst. Jonas har ju inget att förlora på att lyfta på locket, och som gäst vill man gärna veta åtminstone något om vad man kan lägga sina surt förvärvade tusenlappar på.

Överdrifterna lurar hela tiden runt hörnet i kompositionerna. Som den kådade vitmossa som kommer på hjortfilén, som vi i övrig prisat. Säkert tänkt att förstärka känslan av höst, skog och förgängelse men just mossan smakar mest mögel. Vill man vara elak – och det är ju KK främmande – tänker man på tv-aktuella ”The trip” där Steve Coogan och hans (o)vän Rob Brydon sitter på brittiska lyxkrogen L’Enclume och filosoferar över en extrarätt i form av en slickepinne med ankfett.

Men faktum är att hos Jonas finns så mycket genuin matfeeling att man faktiskt kan bortse från det ­ibland tvångsoriginella draget och ge sig hän åt vad som faktiskt ligger på tallriken. Om bara denna nyöppnade krog slappnar av pyssenysse­lite har Stockholm fått ett visionärt smaktempel för innerstadens alla foodiesar.

Krogkommissionen 9/12 2011