Om gamla Lydmar var en av Stureplans bättre krogar, har nya Lydmar svårt att komma ur startblocken. Hit går man mer för att se och ses än för att äta, konstaterar Krogkommissionen.
Tillresta gäster såg ofta lite chockade ut när de skulle försöka tränga sig fram till receptionen på gamla Lydmar. En lördagskväll liknade lobbyn mer en underjordisk nattklubb än ett stillsamt hotell. Men i stockholmarnas ögon var Lydmar naturligtvis allt annat än en sovplats för vilsna turister. Det var till lika delar nattklubb, bar, konsertscen, utställningslokal och restaurang, en mötesplats för halvunga hipsters med ena benet på Stureplan och det andra på Manhattan. När hotellet stängde för ett par år sedan ledde det till en veritabel folkstorm.
Men nu har Lydmar återuppstått i nya lokaler, och konceptet är ungefär detsamma som förut: Lite mat, lite sprit, lite musik, lite konst. Men där gamla Lydmar kändes råddigt och hemtrevligt, är nya Lydmar lite finare i kanten. Läget, mitte mellan Nationalmuseum och Grand Hôtel, förpliktar förstås. Om gamla Lydmar emellanåt kunde påminna om en svartklubb, har det nu förvandlats till en herrklubb. Matsalen är inredd med insuttna lädersoffor och bokhyllor; medan man väntar på sitt sällskap kan man bläddra i konstböcker eller snurra på en fin gammal jordglob.
Även musikvalet är personligt, för att inte säga udda: mycket gammal rock och pop, enstaka reggaespår, lite indie, till synes helt godtyckligt mixat. Det är mer charmigt än lyckat. Detsamma kan sägas om personalen, som pendlar mellan det överdrivet intima och det nonchalant högdragna. Publiken är idel högdjur, vid våra besök de senaste veckorna har vi siktat såväl näringslivstoppar som lurviga rockstjärnor, ”Idol”-kändisar, modefolk och tevenunor. Hit går man för att se och ses.
Men kanske inte i första hand för att äta. Om gamla Lydmar var en av Stureplans bättre krogar, har nya Lydmar svårt att komma ur startblocken. Menyn är ängsligt traditionell, utförandet pendlar mellan rent slarv och habilt hantverk.
Tallriken med charkuterier, ost och oliver (125 /195 kronor) bjuder på utsökt rökt ankbröst, finaste lufttorkade skinkan, fantastisk münsterost och gröna oliver. Dessvärre ingår även en stilton som var mogen i julas och en uppfinning som vi vill varna för: en kräm gjord på olika mögelostar spetsad med någon citrusarom. Enligt personalen har ostarna ”legat i marinad med potatis i en vecka”. Smaken är verkligen bland det mest bisarra vi någonsin upplevt.
Förrättsmenyns tonfiskcarpaccio simmar i en pöl av soja- och senapsdressing som effektivt slår ut fiskens mjälla smak. När tonfisken återkommer som huvudrätt (275 kronor) är den förvisso snygg, ljusröd och lätthalstrad, men smakar tyvärr ingenting. Den vilar på ett gäng vaxbönor, haricots verts och spritade gröna bönor. Ett mackel med den rätten är att vi får hälla av kokvattnet själva på ett par brödassietter. Köket har tydligen inte haft tid att låta grönsakerna rinna av innan de lagts upp dem i den djupa tallriken. Separat serveras en anonym sås som har café de Paris-färg.
Krogkommissionens favorit bland varmrätterna är uerfilé ”bouillabaisse-style”. Fisken är smakrik, lagom stekt, fint frasig. Efter några tuggor börjar dock saltsmaken ta över och den sista biten går inte ner. Fisken har trevligt sällskap av en bottenskyla av en tät och god, lite krämig och vackert rödorange fiskfond, några små ugnspotatisar, sötpotatis och lök, toppat med lite spritsad aioliliknande sås. Om man drar bort överskottssaltet så är uern för 235 kronor prisvärd.
Den rostade kalvkinden med matchande äpplen, sidfläsk och schalottenlökspuré är stor som en bandyboll, barbecuerökig och faller sönder i härligt trådiga bitar. Mäktigt, men mumsigt. Och sju resor bättre än husets egna steak Lydmar, bränt, segt och smaklöst biffkött med några parmesanflagor och en halv citron samt en skål med salladsblad och lite rå lök. Med tanke på prislappen på totalt 340 kronor är det inget mindre än en skandal, en girighet i nivå med högdjurens på bankpalatsen ett stenkast bort.
Chokladtårtan av tryffeltyp med en klick vispad grädde är mycket god och värd sina 95 kronor. Vaniljglassen för 35 kronor är anslående billig, men smakar därefter: vattnigt. Champagnesorbeten för samma pris är dock ett fynd, härligt syrlig och bitsk. Den skånska äppelkakan skulle man däremot inte kännas vid i Kivik. Här har själva äpplet dödats med kanel och ugnsvärme och täckts med ett tjockt lager gummiliknande brödbitar indränkta i fett och mer kanel.
Kryssar man rätt på menyn kan man kombinera ihop en hygglig trerätters för en dryg tusing, inklusive viner, för två personer. Men man kan lika gärna spendera det dubbla, utan att egentligen få mer för pengarna. Det gör ett besök på nya Lydmar till något av ett lotteri, särskilt som menyn byts ut snabbare än kockarna hinner med.
KROGKOMMISSIONEN 26/3 2009