Det aparta och självständiga hånas. Så lever den hjärnslöa svenska drängmentaliteten vidare in i det andra årtusendet. Den som orädd går sin egen väg ska hackas på. Fram med grepen. Slå’n i skallen. Flabba rått.
Få offentliga svenskar känner detta primitiva flockbeteende bättre än E-Type. En långhårig kille som gör opretentiös dansmusik av bruksmodell och diggar vikingar – se där ett skäl för en livslång golgatavandring genom Twitters och bloggarnas stenkastargränder.
Karln borde ha en blank tapperhetsmedalj för att han ännu inte dragit svärd – eller till Birka för gott.
Nu har denna eurodiscoprofil utvecklat sin vikingavurm ytterligare genom att öppna restaurang Aifur mitt på turiststråket Västerlånggatan. Sällan har det slitna begreppet konceptkrog haft bättre täckning.
Aifur beskrivs av upphovsmannen som den första och enda vikingarestaurangen i Sverige och är förstås hädanefter självskriven i ett antal Stockholmsguider som besöksmål för den ständigt ökande turistströmmen.
Det är märkligt att ingen kommersiellt driftig person tänkt detta förut: Vad gläder en nyss ilandstigen kryssningsturist mer än en vikingahjälm? På Aifur är de dessutom i plåt, inte i plast. Och hur många lurviga grabbgäng och skrattiga tjejgäng kommer inte att svinga mjödbägare under dessa valv framgent?
Det är inget fel på ambitionen. Inredningen är konsekvent och ambitiöst genomförd med långbord, pälsklädda långbänkar, snidade dekorationer och dunkelt fladdrande ljuskällor. För den som vill gå bärsärk med kontokortet finns dessutom en presentshop i entrén med allehanda vikingapryttlar. Serveringspersonalen är både genuint vänlig och mycket tidstypiskt klädd, en effektivare serveringlogistik önskar vi oss dock per omgående. Menyn är sammanhållen och drar mot det rustika, samtidigt som den presenteras med småfåniga beskrivningar. Men priserna är förhållandevis höga och då gäller det att leverera annat än bara vikingakitsch. Det går sådär.
Om denna kroglokal en brant trappa nedan Västerlånggatans nötta kullerstenar fungerar som en festlig tidsmaskin så är den ännu bara en hygglig matsal. Vi startar med en tallrik från Trögden (168 kr), en förrättssamling kallskuren gris av både vilt och tamt ursprung som är habil, men tråkigare än förväntat. Sotare (98 kr) beskrivs som förrätt men är så monstruöst stor att den ensam och utan problem skulle mätta vilken liten turist som helst. Tyvärr är fisken också saltad bortom vett och sans så det är en ren kamp att få i sig alla fyra filéerna. Samma kärlek till saltet demonstrerar köket med husets fisksoppa (168 kr). Matig och mättande med riklig tilldelning av kubad lax och vitfisk, men sältan kräver ansenliga mängder vatten, mjöd eller färsköl för att stillas. Matsedelns musslor (158 kr) serveras i en len fond utan komplexitet, men gör jobbet.
Några fint möra skivor Vendelnasse (248 kr) intill ett osnyggt rotfruktshack duger bra som vardagsmat, men borde kosta en femtiolapp mindre för att glädja oss. Bättre är lammracksen (288 kr), med precis rökighet och glaze, men kostar återigen för mycket för denna verkshöjd. Maten på Aifur är genomgående av bruksmodell både i smakbrytning och i presentation.
Holmgårdsgryta (268 kr) bjuder en mustig blandning av vilt och rödbetor som KK utan prut ger klart godkänt. En större besvikelse är Garnisonens grillade nötsida (288 kr), vi ifrågasätter starkt om den över huvud taget varit i närheten av en kolbädd. Tillsammans med de fåtaliga mjödstuvade trattkantarellerna påminner den mer om en aningen torr söndagsstek utan charm. Charmiga må dock besticken vara, snygga smideshantverk är det, men helt odugliga som ätverktyg. Gaffeln är rak och har bara två piggar att fästa matbitarna med. Vad det innebär för den som försöker få i sig en sönderfallande strömming eller en sås kan ni föreställa er. Till slut återstår bara skeden.
Desserterna är mediokra. Lingonkokt päron med mjöd- och mandelgrädde (98 kr) låter mer spännande än vad det är. Samma gäller Toftas nöt- och honungskaka (108 kr). Välj hellre saffranspannkakan med de sällsynta salmbären som sötgivare (108 kr). Mjöd finns i flera varianter, från bubbliga kaliforniska (!) varianter till smaktäta polska. 110 kr glaset är ändå kostbart och drycken är mer kul att prova än tillrådig som måltidsdryck. Vinlistan är ospännande, men rakt igenom ekologisk och rymmer flera anständiga buteljer.
Aifur ska ha en eloge för sin hängivna satsning som omfattar både inredning och meny och vi gläds åt detta genuina engagemang mitt i det grälla vikingalandskap av plast som Gamla stan förvandlats till. KK vill hellre fria än fälla, särskilt om vi kan skönja passion. Därför ger vi eurodiscokungen från Bromma knappt godkänt för sin vikingaflirt. Men ska den här krogen bli mer än ett festligt gimmickställe så får allt köket jobba hårdare. Det finns många Stockholmskök som levererar bättre brukskäk för de här pengarna.
Krogkommissionen 25/11 2011