Ända sedan 1560 års svenska gästgiveristadga har benämningen taverna använts för ett gästgiveri eller värdshus vid allmän väg. När Sturehofsgruppens senaste tillskott Taverna Brillo öppnade i december var det just en av huvudstadens mest allmänna platser, Stureplan, som fick stå värd för detta expansiva multikoncept. Att brillo på italienska betyder både en som skiner respektive att vara berusad kan bara tolkas som en blinkning åt just denna promillestinna fyrvägskorsning där Stockholmsnattens stjärnor så sorglöst vimlar.

Den L-formade lokalen om 1.700 kvadratmeter med plats för 300 gäster har en väldig bar som fysisk mitt. Inom dessa väggar går det lika bra att svulla vedugnsbakad pizza-slice som att handla surdegsbröd, charkuterier, fina olivoljor, njuta hemrörd glass, snygghångla i något av de små barprången till ackompanjemang från sjömanstatuerad dj eller äta budget- alternativt lyxdyr middag. Den som besökt någon välsorterad saluhall i utlandet – eller Eataly på 5th Avenue i New York – är bekant med detta inkluderande något för alla-grepp. Etablissemanget har stilsäkert inretts av ägargruppens egen formguru Jonas Bohlin, den här gången med hjälp av trä i mahognytoner, sten, vitt kakel, läderdetaljer och mässing, hans särskilda favoritmetall. Det är en matsal som välkomnar, inte sätter näsan i vädret.

Diversifieringstanken går igen också i restaurangmenyn. I sorteringen av de inledande förrätterna och ”snacks” möts en croque monsieur för 55 kronor och en kul grillmacka med hyvlad anklever på vinägrig lökbädd för 90 kronor carpaccio på havskräftor för 215 kr. Hummerraviolin i gräddig dragon/hummersky (185 kr) är lenaste lindring för den som behöver tröst i det pågående vinterhelvetet. En roquefortsallad umgås frisinnat med både rökigt sidfläsk, valnötter och grillade päronskivor (135/195 kr). Att blanda smått och större, billigt och dyrbarare och dessutom på ett sätt som gör det möjligt att dela på rätterna är en trevlig start och något som fler krögare borde ta efter för att bryta den traditionella indelningen i förrätt-varmrätt-efterrätt. Emellanåt är prissättningen dock svår att förstå sig på. Vår entusiasm för pizzan med skinka och karljohankräm dämpas av prislappen, 195 kronor. En uppsättning felfria, men icke sagolika, charkprodukter känns mindre lockande när de kostar nästan en kvarts tusenlapp.

Att ge något till alla är en ambition som förpliktigar. En så här stor matsal är en monumental utmaning för ett kök som vill hålla lika hög kvalitet på både de dyra och lite mindre dyra rätterna.

I det avseendet är Brillo ännu inte riktigt fintrimmat. För smärtsamma 375 kronor får vi fyra grovhuggna och grillade lammkotletter, icke alls oävna i smaken. Men i kombination med en oinspirerad potatisgratäng och överdrivet oljig spenat är det en tallrik som en bättre klassens terrassgrillare i närmaste villaområde kan åstadkomma. För 495 kr går det att äta hur mycket man vill av denna rätt, ett frosseri som bara kan rekommenderas masochistiskt lagda matgäster.

Den mindre kostbara – och mer prisvärda – delen av varmrättsmenyn imponerar dessbättre. Matsalens brässerade oxkind – tålmodigt tillredd för maximal mörhet – serveras med stekt svamp, gnocchi och underbar tryffelsabayonne (255 kr). Ett fynd med stor klangrikedom. Det samma gäller den spektakulärt läckra korven på unggris för 140 kronor som kompas av en ljummen broccoli under parmesanriv jämte en skamlös nassesvål uppfiskad ur fritösen. Alltsamman skvallrar om att det är wurstspecialisten Tommy Myllymäki som konsultar i köket. (Så sent som för två år sedan knep han silvermedaljen i Bocuse d’Or med hjälp av bland annat en särdeles flott lammkorv.)

Krogkommissionen applåderar också satsningen på egentillverkad glass och sorbet som säljs för i sammanhanget rimliga 25 kronor kulan. Pistage, vanilj, hasselnöt – alla är lika bra. Husets tiramisu (95 kr) passerar också med godkänt i betyg, jämte tårtorna på citron- och passionsfruktstema i samma prisklass.

Hade Taverna Brillo enbart serverat rätterna i mellanprisklass hade denna nysatsning redan varit en av stadens mest prisvärda krogar. För den som är redo att spendera fyrahundra kronor på en varmrätt finns i dagsläget bättre alternativ på flera renodlade guldkrogar.

Denna generella invändning mot dyrmenyn förringar ändå inte tillgångarna:

Vi gillar skarpt tanken om ett torg med en uteservering, bageri, delikatessbutik och barer – fast inomhus. Planlösningen, atmosfären och det breda tilltalet kan – ihop med en justerad matsedel – göra Taverna Brillo till en social scen av det slag som Sturehof och Riche sedan länge utgör. Sådana kan Stockholm aldrig få för många av. Vi är också imponerade av det fläckfria bemötandet. Här arbetar i dag en alldeles särdeles skicklig servitris, vi kan kalla henne Angelica. Lyhörd, genuint vänlig, förekommande.

Hon borde hyras ut dyrt till stadens alla andra krogar som inspiratör.

Läs mer: Fler krogtester från 2012