Vissa restauranger är scener. Ni vet: som PA&Co. Få stockholmare tycks annars ha bättre känsla för hur dessa scener skapas än PG Nilsson, nu senast med Taverna Brillo. Där är det – så när som arla söndagsmorgnar (då kafédelen ändå är öppen) – alltid fullt. Brillos attraktivitet beror inte längre på nyhetens behag, inte heller på att maten skulle vara tjusigare än någon annanstans. I likhet med Nilssons övriga skapelser är Brillo en mötesplats där man kan titta utan att känna sig synad, alternativt och omvänt, placera sig så att man syns. Mitt på scenen, eller iakttagande i kulissen? I denna attityd – där gästerna är publik och skådespel på samma gång – ligger konceptets kärna: det ska vara öppet, men inte kalt. Coolt, men inte kallt. Om allt inte kan upptäckas samtidigt, tröttnar inte gästerna. Det finns alltid ett hörn till att titta bakom.
Men det finns andra restauranger också. Platser som inte alls är sociala estrader, utan rum för intimt prat och avspända gruppsamtal, i vänners lag, där ingen dresscode råder och där man klarar sig utan ögon i nacken och välfönat hår. Restaurang Esperanza är en sådan plats. Där är dukarna vita och stearinljusen tända, där är Lady & Lufsen-stämning, tätt mellan borden – och (också) alltid fullt.
Esperanza har med sin genuint italienska profil valt en nisch som man knappast kan beskylla för att vara unik, och en adress som kan göra en misstänksam, i slutet av en lång rad av sunkhak på Drottninggatan, även om en kaxigare svansföring anas längre uppåt backen, hos Rolfs kök och grannar. Men Esperanza är ingen turistfälla, utan ett ställe där stämningen är varm, servicen är uppmärksam och (ibland på gränsen till alltför) familjär, och maten oftast riktigt god.
Menyn presenteras enligt traditionellt vis med antipasti, primi, secondi e contorni och dolci. Först kommer dock en korg med spänstigt, gott surdegsbröd, och här vill vi ge en extra eloge till alla krögare som likt denna inte slarvar med olivoljan. Esperanzas specialimportade olja är välvald och ljuvlig – ett enkelt, ofta förbisett vis att tidigt smöra för smaklökarna.
En fisk- och skaldjursgryta (140 kr) kan inleda, och är en fin liten portion morotsfärgad puré, och följaktligen med mer smak av rotsaker och tomat än av fisk, med en pilgrimsmussla och en bit fisk, prytt med en sträng oljeringel. En klockren inledning är halstrade pilgrimsmussor (135 kr), med jordärtskockspuré och brynt salviasmör, med en balans mellan milda, ändå distinkta smaker. Lika upplyfta blir vi dessvärre inte av carpaccion (140 kr); oxfiléskivorna hör till de tunnaste vi mött och parmesanosten är av hög kvalitet, men hyvlad i sådan mängd att rätten blir för sträv och torr. Less is more?
Pastan kan fås i hela eller halva portioner, där en hel servering parmiggiano (130/185 kr) är en rejäl slev linguine och heta cocktailtomater som ligger i ett mäktigt skal av nedsmält och formad parmesanost – och vi-vet-inte-hur-mycket-vitlök i oljan. De mest vitlöksfrä(l)sta av KK:s utsända har inget emot denna hälsokur, andra menar att kryddan dödar allt annat i sin väg.
Urvalet av huvudrätter tilltalar främst karnivorer. Den enda fiskrätten är en ugnsbakad rödspätta (215 kr), två rullar fyllda med philadelphia och sparsamt med hummer, i en skummig vitvinssås. Fisken är mjäll, men detta är inte matlagning på hög nivå, utan något som går att göra själv. Hjortfilé (225 kr) är en välsmakande köttbit, men murkelsåsen den sällskapar med är väl mesig i sin milda gräddighet, och behöver stagas upp med några saltkvarnsvrid. På personalens rekommendation provar vi friterade risottobollar med gruyere (65 kr) – vilka delar KK:s medlemmar. Somliga njuter av de plommonstora bollarna och dess krämiga ostfyllning, andra känner en tung klump i magen efter en enda.
Lammfilén (225 kr) är riktigt bra. Den är fulladdad med grillsmak och åtföljs av en sagolik pesto som vi bara vill ha mer av. Här fungerar tillbehörsrekommendationen betydligt bättre, och rödbetorna (65 kr) är möjligen väl mjuka, men passar bra med en enkel touch av chèvre och honung. Riktigt fräsch och varierad är också en insalata mista (50 kr).
Avsluta en middag gör man med fördel med en hemlagad glass (35 kr), där den chokladsmakande kulan är rejäl, lent gräddig och med stark, underbar smak och med hela, koncentrerade flisor. På samma spår är en mörk, mjuk fondante (98 kr), som emellertid kunde vara rinnigare. Klassikern tiramisu (90 kr) är oklanderlig, men knappast minnesvärd.
Det ska inte vara lätt att vara krog. Bland italienarna är konkurrensen benhård. Esperanza behöver inte skämmas för sig – det är sannerligen inte överallt vi erbjuds en spontan vinprovning av tre fyra sorter – men köket briljerar inte, och inklusive allt smiter notan lätt i väg till väl höga höjder. Men trots en och annan miss, trots att maten inte är tjusigare än någon annanstans, återkommer vi hit. Det beror bara på en sak: stämningen. Här är varmt, vänligt, trevligt.
Och det är alltid fullt.