Det enkla är, som alltid, det svåra.
Ren agavetequila. Cointreau. Färsk limesaft. Och så is i shakern.
Rått destillat, syrahög lime i Angerlikörens lena famn. En smekning och en lavett i samma immiga glas.
Bara den döve nykteristen undkommer margaritans locktoner.
Rusentusiasten William Burroughs beskriver redan 1953 tequilans styrka i självbiografiska ”Junkie”. Thåström sjunger sin ”Mästaren och en iskall margarita”. Sleepy Brown om att sippa ’ritas (ihop med Big Boi och Pharrell). Den karibiske mjukrockaren Jimmy Buffet påminner om de lömska effekterna i sin låt ”Margaritaville. Och americana trubaduren Guy Clark om drinkens läkande verkan på kraschade hjärtan: ”I wish I was in Austin / in the Chili Parlour Bar / drinkin’ Mad dog margaritas / and not carin’ where you are”. I samma Texasstad föll jag också för drycken, drygt 20 fyllda.
En åldrad Glendronachwhisky intages med vördnad. Margaritas betyder i allför många barer enbart party. Plattan i mattan. Den kan drickas ur kanna, snöpas med hjälp av översöta fruktjuicer i iskross och är förstås just därför en global slipsen-i-pannan-favorit – fast den bör hanteras med den största respekt.
”Wastin away again in margaritaville / searching for my lost shaker of salt”, konstaterar Buffet i sin sång.
Vem som skapade margaritan bråkar fansen fortfarande om. Kanske Danny Negrete 1936, namnet påstås komma från hans flickvän. Bartenderkollegan Danny Herrera svär dock att han skakade saften från den blå agaveplantan för allra första gången 1938 till stumfilmstjärnan Marjorie King. Och Francisco ”Pancho” Morales försäkrar i sin tur att ursprunget är en misslyckad Magnolia som han serverade på Tommy’s Bar i Ciudad Juárez sommaren 1942.
I Stockholm dricks den hur som helst allra, allra, bäst på El Diablo också denna vinter.