Vinterblåsten river i träden utanför fönstret. Trägolvet är kallt, ljuset är nedtonat och panflöjtsmusiken knappt hörbar. Runt mig ligger ett tjugotal par. Den milda gravidyogainstruktören ber oss andas lugnt och repetitivt. Att känna efter och föreställa oss det där barnet i våra magar. Jag vrider på huvudet och tittar på den gravida pappan bredvid. Han ser lika skräckslagen ut som jag känner mig.
* * * * * *
Tio månader senare sitter jag under mitt lysrör på redaktionen och tänker på det självklara. På hur omtumlande det är att bli förälder. Man försöker krampaktigt hålla fast i den man var, det man gjorde, men man glider. Halkar. Vadar upp till anklarna i äppelgröt och ljummen fullkornsvälling. Man försöker minnas hur det var innan man fick barn, men det är borta. Puts väck.
Jag – som brukade älska att höra tjocka sydstatsrappare bröla om lössläppta kvinnor och glimrande guldkedjor – får plötsligt dåligt samvete när jag faller till föga och låter min kinkige son titta på en snutt ”Teletubbies” på Youtube. Något slags gräns har förskjutits.
Sedan går jag ut på stan. Kompisar som ännu inte fått barn gnäller om sojalattemorsor som går med barnvagnarna i bredd på trottoaren. Jag brukade gnälla mest högljutt av alla. Nu upprörs jag av de vassa armbågarna. Över att kaféerna inte släpper in oss. Att folk tittar snett. Att hissarna stinker urin. Att favoritbutikernas höga trösklar och underjordiska valv stänger mig ute. Att folk på tunnelbanan struntar i Dante, trots att han gör sitt yttersta – verkligen sitt yttersta – för att framkalla ett leende. Få lite uppmärksamhet.
Lyckligtvis finns det andningshål. Det offentliga rummets axelryckningar har skapat en marknad för en allt större uppsjö av aktiviteter för kärlekstörstande föräldrar och deras bebisar. Plötsligt öppnas en varm famn som vi kan kura ihop oss i. Här är vi välkomna. Här ser någon oss. Här kan vi gå på gruppaktiviteter med våra spädbarn.
På måndag börjar min åtta månader långa pappaledighet. Det är dags för en upptäcktsfärd in i en helt ny värld.
Eller för att citera Jack Black i en bortglömd film från 2006: ”Det finns ingen plats för mig i den här världen. Jag hör inte hemma här. Så jag beger mig ut i vildmarken.”
6 oktober kl 15.10: Babymålning
Det är alldeles tyst på Internationella barnkonstmuseet. Här, i ett litet rum bakom skolbiblioteket på Vårbyskolan i Huddinge, har den målarrocksklädda personalen dukat upp ett buffébord av ätbar färg. Slajm av potatismjöl och vatten, djupa skålar med karamellfärgad yoghurt och chokladpudding. Och kräm. Massor av kräm.
Jannike Fyhr, verksamhetsanvarig pedagog på museet, pustar ut. Barnvagnskolonnen från öppna förskolan i Vårby Gård har precis lämnat byggnaden och lämnat nedstänkta pappersklädda väggar och golv bakom sig.
För en utomstående verkar det mest handla om vettlöst kladd, men babymålning är tydligen en seriös verksamhet som syftar till att vänja spädbarn vid fritt, kreativt konstnärskap. Genom att känna på olika konsistenser och uppleva färger utvecklar och tränar bebisen sina sinnen, förklarar Jannike Fyhr.
Dante tar sats och slänger ut en näve illgrön färg på golvet. ”En Jackson Pollock för 2010-talet”, hinner jag tänka, innan han vänder sig över på mage. Rakt ner i den till brädden fyllda papperstallriken med färg. Pedagogen ser minst sagt nöjd ut, medan ett lager av kladdig chokladpudding och grönaktigt slajm lägger sig som en dallrig kaka över mitt barn. Dante skriker av glädje och doppar näsan i en pöl utspilld röd kräm.
De medhavda kläderna åker rakt ner i soptunnan. Dante sover som en stock på röda linjen hem. Och begreppet babymålning har fått en ny, mer bokstavlig innebörd.
* * * * * *
Vi gör alltmer tillsammans med våra barn – och vi börjar göra det allt tidigare. Om detta är forskare och experter eniga.
– Spädbarnsforskningen har utvecklats mycket de senaste decennierna, vilket har lett till att vår syn på det lilla barnets förmågor har förändrats. Nu vet man att vi föds med musiska förmågor. Det finns många olika uppfattningar om hur man ska tillmötesgå det, men man kan konstatera att bebisutbudet exploderar nu, säger Karin Helander, professor och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet.
Suzanne Osten håller med. Hon grundade Unga Klara på Stadsteatern 1975 och är en pionjär inom svensk barnteater. Under åren har hon fört en egen medborgarrättsrörelse mot vad hon kallar samhällets ”barnrasism”, det vill säga misstron mot de minstas kulturella kompetens.
– Utvecklingen hänger ihop med forskningen, men också med en ny social ordning som säger att det går att umgås mer aktivt med sina bebisar. Föräldrar är mer kunniga och bildade. Det har blivit en enorm boom för att vilja utveckla sitt barn, säger Suzanne Osten.
Dessutom har själva föräldraskapet förändrats i grunden. Snacket om bebisen som accessoar – en teori som intresserade sociologer redan i början av 1900-talet – är sedan länge passé. Nu för tiden lever vi helt och hållet för våra spädbarn, oavsett om de vill det eller inte. Babysim och bvc-besök har fått sällskap av aktiviteter och föreställningar som ”Ståupp för din bebis” och ”Magdans för bebisar”.
Sociologen Lucas Forsberg har skrivit mycket om utvecklingen mot ett ”engagerat föräldraskap” och vad han kallar ”barncentrering” – att vi umgås mer och mer med barnet, på barnets villkor. Eller?
– Vissa amerikanska forskare pratar om barn som projekt i vardande. Enligt det här projektperspektivet måste barn aktivt formas och arbetas på, säger han.
– Det som sker alltmer, och då menar jag hos medelklassen i Stockholms innerstad, är att det ideala engagemanget inte längre är att tillbringa tid ”för” barnet – att städa och laga mat – utan att tillbringa tid ”med” barnet. Vad det egentligen handlar om är att föräldrar försöker investera i barnets framtid, genom att utveckla och bygga på barnets kulturella kapital. Om man ska vara riktigt krass handlar det om att reproducera föräldrarnas sociala status.
12 oktober kl 12.43: Barnvagnsbalett
”Har vi inte alla drömt om att dansa runt i en rosa gräddbakelse?”
Det går ett sus genom publiken när ballerinan Karin Forslind trippar ut på tå framför publiken på Kungliga Operan. Jag skruvar oroligt på mig.
Ett 40-tal mammor, två pappor och deras bebisar sitter inklämda på trappan i Operans pampiga foajé. Vi käkar ljummen bulgursallad, matar kidsen och försöker hänga med i smakproven från olika baletter och monologer om bränd välling, extravaganta kostymer och det stressiga livet som småbarnsmamma.
Det är inte alldeles enkelt att hänga med i turerna. Men Dante kunde inte bry sig mindre. Vissa bebisar följer intresserat med i föreställningens dansnummer, men Dante verkar vara mer imponerad av de dignande kristallkronorna och guldfreskerna i taket, fjärran från den mer alldagliga vardagen i vår närförortstvåa. Fast det är klart: lunchföreställningen ”Barnvagnsballerinor” är egentligen inte till för bebisar – utan för deras mammor.
Vårby Gård känns långt borta. Mammorna här är lite chicare. De bär högklackat och har mycket dyrare barnvagnar, vissa med skötväskor från Svenskt Tenn. Dansnumret som ska symbolisera den komplicerade relationen i 1700-talsbaletten ”La fille mal gardée” möts av varma applåder, men av det stigande missnöjesljudet att döma är det tur att ridån går ner redan efter en halvtimme. Då har Dante somnat.
* * * * * *
På min upptäcktsfärd i bebis-Stockholm känner jag mig slående ofta ensam. Att utveckla barnets kulturella kapital verkar helt enkelt vara något som kvinnor sysslar med. Varför är det fortfarande så här?
– Det är svårt att ge en generell förklaring, men när jag håller kurser i barnkultur är 95 procent av deltagarna kvinnor. Barn, liksom kultur, är fortfarande en kvinnlig domän, säger Karin Helander.
– Utvecklingen sker i flera steg. Pappan kommer alltmer in som en fullvärdig medlem i familjen, det förändrar allt. Bara det här att en pappa sitter på en tidning och skriver om detta? Halleluja! Du tillhör en helt ny människoras, säger Suzanne Osten.
Och ändå är nutidsmänniskan som vanligt mest intresserad av sig själv. Lucas Forsberg har en teori om varför bebisutbudet har exploderat i Stockholm de senaste åren, och varför vi vill att våra spädbarn ska syssla med saker vi själva inte bryr oss speciellt mycket om.
– Föräldrar skulle förstås förklara det med att de älskar sina barn, att den goda barndomen utgörs av allt detta. Men man kan definitivt ifrågasätta att förälder–barn-relationen blir alltmer central. Eftersom parrelationer är alltmer instabila blir barnen viktiga i vår strävan efter att upprätthålla livslånga relationer. Investeringar i barnet kan möjliggöra sådana relationer. Så kan man tolka allt det här.
5 oktober kl 13.12: Babysalsarytmik
”Ni är lata maskar! Upp med er! Bä-bä-vita-lamm...”
Maria Llerena, en färgstark medelålders kvinna med klargröna kläder och naglar målade i regnbågens alla färger, står i mitten av rummet och slår på sin röda bongotrumma. Runt runt dansar vi, tretton bebisar, tolv mammor och jag. Svetten rinner nedför pannan medan jag och Dante dansar cha-cha-cha till ”Bä bä vita lamm”.
Ute på Mariatorget trängs svårmodiga svartklädda stockholmare i lunchrusningen. Men inne på Ateljé Ciresia sprider sig lugnet. Här, i en luftig lokal som till vardags erbjuder handtydning, schamanska ceremonier och intuitiv massage, placeras bebisarna på tygdjurhudar föreställande tigrar, lejon, zebror och krokodiler. De utrustas med trummor och maracas i bebisstorlek.
– Folk tror att det är tyst och lugnt i livmodern, men det är en himla karneval, ropar Maria Llerena och klappar händerna taktfast.
– Nu ska vi dansa så att bebisarna känner att de ligger i vår livmoder igen. Tjejer, ni dansar feminint. Killar, ni är tuppar!
Dante tittar storögt på spektaklet. Men snart är vi i gång igen. ”Små grodorna” blir salsa, ”Här kommer Pippi Långstrump” förvandlas till svennig samba. Vi följer bongotrummans hypnotiska rytmer. Efteråt slocknar Dante i vagnen. Själv är jag helt slut. Efter att ha dansat i en timme, med en nio kilo tung bebis på armen, känner man sig inte direkt som en salsakung.
* * * * * *
Det är lite för enkelt att raljera över stans bisarra bebisaktiviteter. Men för utövarna är det på blodigt allvar. Suzanne Osten låg bland annat bakom ”Babydrama”, världens första textbaserade drama som skrevs och uppfördes för en spädbarnspublik. Pjäsen spelades på Unga Klara 2005–2007 och kostade lika mycket att uppföra som en vuxenproduktion.
Sedan dess har flera teaterkompanier i Stockholm, bland andra Dockteatern Tittut och Teater Tre, satt upp föreställningar för spädbarn. Suzanne Osten, som har fört en lång och stundtals arg kamp för barnteaterns existensberättigande, säger sig vara ”helt övertygad” om att människor föds med en förmåga att ta emot djupa sinnesintryck. Forskarna håller med.
– Bebisar är den perfekta postmoderna publiken. De fångar fragment i luften som de gillar och sätter ihop en föreställning efter det. Det gör bebisen till en aktiv brukare, säger Karin Helander och fortsätter:
– Det viktigaste elementet i teater för bebisar är att man gör en föreställning med precis lika höga konstnärliga ambitioner som när man gör teater för vuxna. Och att man har ett genuint intresse för sin publik. Det märker publiken.
15 oktober kl 14.32: Foajékafé på Dockteatern Tittut
Plötsligt gör snigeln Gigi entré. Gigi är Pomelos kompis. Han är grå, långsam och gillar att käka sallad. Den rosa elefanten Pomelo är desto livligare. Han rullar ihop sin flera meter långa snabel, åker skidor upp och ner och undersöker intresserat publiken från topp till tå.
Plötsligt blir det natt för Gigi. Dante har precis sträckt sig fram och stoppat hans ena öga i munnen. Tio mammor och pappor i publiken jublar.
Vi har klivit ned för några trappor, iklätt oss obligatoriska raggsockor och landat på golvet i en helt annan värld. Sagolika handgjorda dockor pryder väggarna. Vi köper kaffe, vetelängd, gurkstänger och majskrokar till självkostnadspris och låter tiden gå. Då och då tittar Pomelo och Gigi ut från det mörka scenrummet och bjuder på en liten show.
Dockteatern Tittut har tvåårsgräns på de flesta av sina många föreställningar, som enligt hemsidan alltid har en ”existentiell underström – vänskap, kärlek, liv, död”. Men varannan fredag öppnar skådespelarna foajékaféet, en utmärkt plattform för 0–3-åringar som vill smyga i gång teaterlivet på egen hand. Teaterns konstnärlige ledare Sven Wagelin-Challis, som sitter och fikar i ett hörn, kallar verksamheten ”ett träningsläger”.
De två timmarna går snabbt. ”Nu vill man inte gå ut i den kalla grå verkligheten igen”, suckar Adrians pappa Carlos, en kompis som har hängt med till foajékaféet, efteråt.
Men Carlos kan vara lugn. Det finns alltid någon rykande färskt att erbjuda det växande projekt som är din bebis. Förra helgen var det till exempel premiär för Kulturhusets nya utställning ”Bebisar möter samtidskonsten”.
Och jag? Vad har jag lärt mig? Jag kan fortfarande inte känna min livmoder. Men jag älskar mitt barn. Och till min förskräckelse börjar jag nog ändå tro att den goda barndomen utgörs av, ja, allt detta. Upptäcktsfärden fortsätter.