Under 80-talet var Vinterviken ett pundartillhåll. På natten lyste det inifrån rostiga Volvo 240 som permanentparkerats längs med vägen ovanför koloniträdgårdarna. Den nu renoverade Nobels svavelfabrik var en sönderfallande ruin med igenspikade dörrar och fönster. Badbergets klippor var alghala och vattnet både mörkdjupt och, enligt ryktet, otjänligt. Överallt – och några skogsområden är fortfarande avspärrade – sades ligga nergrävd dynamit från Nobels dagar. Man skulle akta sig.
Men även grönområden gentrifieras, som man säger när bostadsområden blir lite slätstruket trevligare. I dag har den vildvuxna icke-platsen på andra sidan E 4-bron utvecklats till ett av Stockholms populäraste utflyktsmål. Fina dagar på Rävuddens gräsmatta ligger folk på filtar omgivna av kluckande vatten åt alla håll. För dem som föredrar klippbad finns tvärs över viken även solvarma bergshällar och ordentlig badstege. Dit tar man sig lätt med både barnvagn och cykel på den trälagda promenadstigen som löper längs med strandlinjen ända från Ekensberg till Hägerstenshamnen.
Längst in i vikens strandbryn, där de vidsträckta gräsmattorna tar vid, kan man hyra Point 65-kajaker. Här satt Jens Lekman och spelade akustiskt en sen kväll häromåret efter att ljudsystemet klappat ihop på den årliga festivalen ”En ljummen i gräset”.
Medan Smedsuddsbadet och Rålambshovsparken är mera enhetligt ungt är åldersblandningen i Vinterviken total: barnfamiljer samsas med skatevalpar och stavgångare. Trängseln blir heller aldrig så klaustrofobiskt sillburksmässig som på till exempel Långholmen.
Matställena är bättre än mediankaféet. Winterviken (som öppnar igen 13 augusti) serverar kafé- och lunchmat under svalkande björkskugga och har på insidan en liten barnhörna med pennor och ritpapper. Längre in i dalen ligger Vintervikens trädgård, som är det pulserande hjärtat i Vintervikens klorofyllomlopp. Förutom att driva ett utekafé med ekologiskt utbud ordnar föreningen flera musikfestivaler, och mot slutet av sommaren även skördemarknader.
Nyligen visade Konsthögskolans arkitekturstudenter en ambitiös utställning på Mejan om hur storstäder skulle kunna planeras när oljan sinat. Under avdelningen ”åka bort” förutsågs att framtidens semesterfirande skulle ske längs med stadens vattenlinjer: cykling, skejtåkning, bio, kajakpaddling, dans och fotboll på behändigt avstånd från stadskärnan. Skisserna påminde en hel del om hur Vinterviken ser ut i dag.