Teater kan man inte börja med för tidigt. En lång rad tv-vana tvååringar är en cool men klart road publik när Teater Pelikanen gästspelar på Pero. Ooops och Boops, clownflickor i fluffiga kjolar, spelar en pjäs nästan utan ord men full med handling. Att kittlas av en fjäder, att gömma sig i ett tält: den som ser på vet hur det känns. Det är nu en gång teaterns idé, lika lustfylld för små som för stora. Ena clownen luktar på en blomma som fastnar på näsan och inte trillar av. Det är roligt, liksom det är kul att skratta högt ihop med flera.

Allt har liv och brottas med samma frågor. Livet: vågar jag? En liten röd boll ska hoppa från den höga lådans kant. Den tar sats (många gånger) och gör det till sist. Då blir den jättestor. Clownerna bredvid får barnstorlek. Alla i publiken förstår hur svårt det är att rulla uppepå.

Identiteten: Vem är du och vem är jag? Vad vill vi med varandra – leka, jaga, kramas? Komplikationer kring en leksakshäst: Din, min eller bådas? Och vem får mest i kaffekoppen? Det är relationsdramatik på ”Max kaka”-nivå med klara färger, tydligt kroppsspel och lagom mycket spänning i Ika Nords elastiska mimregi. Matti Byes musik förser föreställningen med sofistikerad guldkant. På fyrtio minuter hinns också med att pröva det lilla tålamodet. Det hör också till. Ibland måste man få vänta på poängen.