Det är möjligt att man inte nödvändigtvis behöver ställa samma krav på ett musikalmanus som ett talteaterdito. I musikalen är det ändå musiken och sångnumren som ska bära. Men det måste väl ändå finnas en nedre gräns på kvalitetsskalan? Att den välbekanta figuren Sune och hans värld knappast tar med betraktaren in i några större djupsinnigheter är bekant. Men mitt i allt trassel med Sunes svårigheter att skilja dagdrömmar från verklighet, hans kontroverser med lillebror Håkan Bråkan för att inte tala om det trubbel det alltid blir med pappa Rudolf, brukar det finnas en värme i berättelserna som ställer alltihop i ett försonande sken. Den värmen lyser dock med sin frånvaro i Fredde Granbergs uppsättning på Göta Lejon. Undra på när författarduon Olsson & Jacobsson här tycks ha lagt ner ambitionerna. Både på det och på att historien som berättas åtminstone ska ha någon bärighet.

Så, ”Sune” som musikal är en platt show där många talangfulla ungdomar och barn ger allt utan att för den skull förändra grundproblemet. Unge Benjamin Wahlgren Ingrosso har redan hunnit bli en mycket rutinerad dans- och sångartist. Men rutin är inte alltid av godo. Något som syns i samspelet med Emilia Berglind i rollen som Sunes stora kärlek Niccolina. Hennes ögonblick av äkta närvaro gör faktiskt omgivningen än mer artificiellt.

Men ”Sune” är ett varumärke som garanterar fullsatta hus. Just därför hade det varit så roligt om detta varit en historia med hjärta.