Allt började på Tilbury Station i Essex, öster om London. En kaxig 17-årig tjej grälade högljutt med sin pojkvän som stod på perrongen mittemot. Andrea Arnolds talangscout gillade ”scenen” och erbjöd den unga tjejen att komma till en audition för en film med titeln ”Fish tank”. Den unga Katie Jarvis trodde att det var ett dåligt skämt och vägrade lämna ut sitt telefonnummer. Några dagar senare dök hon ändå upp på en ungdomsgård för att provfilma. Flera månaders ändlöst letande på dansklubbar och ungdomsgårdar i Essex var över. Andrea Arnold hade hittat sin Mia. Och filmvärlden såg en helt okänd tonårsstjärna tändas – i höstas nominerades hon till en europeisk Oscar för sin magnifika insats som den förvirrade och förbannade Mia.
– Katie hade precis den energi, själ, sårbarhet och oskuldsfullhet som rollen krävde. Enda problemet var att hon hatade att dansa. Inför varje dansscen fick hela filmteamet lämna rummet, berättar Andrea Arnold och skrattar.
Den brittiska filmens nya registjärna gör en försenad entré efter att ha glömt att ställa om mobilen till svensk tid. Tjugo minuter sen släntrar hon in på ett hotellrum i Stockholm med ett charmigt leende, Pippi Långstrump-flätor, svart kostym och blekvit brittisk hy.
För fyra år sedan slog hon igenom med den Oscarsbelönade kortfilmen ”Wasp”. På den glittriga Hollywood-galan tackade hon för statyetten med repliken: ”Detta är vad vi i England kallar ’the dogs bollocks’.” Efter långfilmsdebutfilmen ”Red Road” – en tät känslothriller om hämnd och besatthet från övervakningskamerornas Glasgow – blev hon den brittiska filmens nya darling i Cannes 2006. Under fjolårets festival höjdes hon åter till skyarna och fick jurypriset för sitt besjälade diskbänksdrama. ”Fish tank” handlar om den bångstyriga unga Mia som drömmer om att dansa bort från en trång lägenhet i ett grått miljonprogramsområde granne med motorvägen A13 utanför London. När hennes mamma tar hem sin lika mystiske som karismatiske nye kille, spelad av Michael Fassbender, vänds hennes tillvaro uppochned.
Från början förlades handlingen till hennes egna hemtrakter i Kent, men sedan flyttades historien till andra sidan Themsen. Hon medger att delar av filmen bygger på händelser i hennes egen uppväxt, men vill inte gå in på några detaljer.
– Som ung var jag inte särskilt lik Mia. Jag var visserligen punkare, men jag var inte alls lika arg som hon. För mig var punken mest ett sätt att markera mot omvärlden. Jag gillade hela atmosfären kring punkrörelsen, men lade alltid benen på ryggen om det luktade trubbel. Vi samlades på Kings Road – punkarna på ena sidan och ”teddys” (50-talsrockare) på den andra. Sedan gick vi mot varandra precis som i en Sergio Leone-västern, det var ändå ganska rart, säger Andrea Arnold och skrattar.
För filmens Mia är dansen en säkerhetsventil. Ett sätt att försöka balansera sin enorma ilska och frustration. Låtar som Nas ”Life’s a bitch (and then you die)” blir bokstavligen en livlina.
Andrea Arnold vet allt om dansens helande kraft. I början av 80-talet dansade Andrea Arnold bakom artister som David Bowie och Queen i BBC:s legendariska popshow ”Top of the pops”. Som självlärd freestylare tillhörde hon programmets eget dansstall. Den numera firade filmregissören Andrea Arnold är fortfarande lyckligast när hon dansar.
– När jag var yngre var dansen ett sätt att släppa loss och samtidigt vara mig själv. Och jag måste säga att dansen fortfarande är bland det mest lustfyllda jag kan göra. Jag läste om en professor som hade ägnat fem år åt att komma fram till att dans gör människor lyckliga. Jag hade kunnat berätta det för honom på fem sekunder!
Arnold är uppfödd på dansmusik och brittisk independentmusik. Som regissör väljer Arnold alltid själv musik till sina filmer.
– Joy Divisions ”Love will tear us apart” är fortfarande en av mina favoritlåtar, så innerlig, helt underbar! Men ”Fish tank” fick mig att börja digga hiphop på allvar. Jag är nybörjare och har än så länge bara laddat ner artister som Ghostface Killah, Notorious B.I.G och Gang Starr. All musik i filmen är mitt val, jag vill att den ska kännas rätt men också ge en annan form av känslomässig information, säger Arnold.
Som manusförfattare går hon alltid på magkänslan, försöker skriva snabbt så att hennes ”kranar öppnas”.
– Jag börjar aldrig med ett tema eller ett ämne, utan med rollfigurerna. ”Vilka är dessa figurer? Vad gör de? Varför är de där? Vad har de på sig? Hur ser det ut i rummet? och så vidare. Jag har ingen generalplan när jag skriver manuset, bara starka bilder. Jag börjar i mitten av handlingen med en scen som speglar hela filmen – och sedan mejslar jag fram det därifrån.
Ändå är Arnold en liten guldgruva för alla som vill hitta metaforer; kontrollrum för övervakningskameror, häst i bojor, ödsliga flodbankar och akvariefiskar. Men symboliken är inget hon är medveten om under inspelningsarbetet.
– Visst, kan jag upptäcka vissa mönster och teman efteråt, men inte ens jag förstår hela filmen själv. Jag vill gärna att publiken ska debattera på puben vad titeln ”Fish tank” betyder. Alla får hitta sin egen mening. Jag tänker inte avslöja min.
Hon är medveten med riskerna att filmens bundna vita häst kan uppfattas som en lättköpt metafor för Mias situation, men säger att hon aldrig tänkte på det under inspelningen.
– Hästen bara dök upp hela tiden varje gång jag började skriva. Efter att ha klippt klart filmen drömde jag om hästen och började googla hästar på internet. Jag insåg att det har mycket med kvinnlig sexualitet att göra. Freud trodde att hästar symboliserar faderns mörka sida… så jag kan tydligen lita på min instinkt .., säger hon och ler lite belåtet.
Hemma i Storbritannien har hon utnämnts till Ken Loachs självklara arvtagerska och stämplats som en tvättäkta brittisk socialrealist.
– Eftersom jag inte vill göra filmer om aliens och rymdskepp är det svårt att undvika diskbänkar. Riktiga människor har diskbänkar, så...
– Alla frågar mig om Ken Loach – han vill nog slå mig i huvudet. Ken Loach är en väldigt politisk filmare, men jag är nog mer intresserad av människor. Jag vill inte att politiken ska vara huvudsaken, men jag vill gärna att folk ska tänka lite mer på tonåringar som Mia som får ta mycket skit i pressen. Folk är rädda för att gå ut i vissa bostadsområden.
Själv växte hon upp i ett liknande område med kommunala bostäder. Arnold går bortom klichéerna av ett sönderfallande samhälle med livsfarliga ungdomar som driver runt och sprider skräck.
– Det finns gamla medelklasschabloner om att sådana här områden är ett rent helvete, men så är det inte. De är fulla av liv, mycket energi, många barn. Jag tycker inte att det är så dåliga miljöer, säger Andrea Arnold.
Ändå citerar hon en Unicefrapport som säger att Storbritannien har världens olyckligaste ungdomar.
– Vi är världens femte rikaste land, och ändå ökar antalet barn som lever i fattigdom. Varför? Vi borde söka svaret på det i stället för att döma dem.
Läs recensionen.